Officer training
Igår var det "officer training" för de som ville vara officers i de olika teamen inom IEEC (International Educational Exchange Committé). Jag vet inte hur intresserad jag är av att vara en "officer" egentligen. Jag sköter mitt eget och ser helst att andra gör detsamma. I just don't care about your stuff so go bother someone else please. Jag vill inte tjata på folk om vad de ska göra och jag vill inte att folk ska säga till mig vad jag ska göra. ”Be and let be” tycker jag är en rätt skön inställning när det kommer till arbete. Jag måste nog bli egenföretagare i framtiden för jag pallar inte hierarkier. Samarbete har jag inget emot så länge det sker på lika villkor och alla tar sitt ansvar, jag tycker bara inte om det där att styra över andra. Man kan kanske dra slutsatsen att denna inställning inte gör mig till den idealiska ledaren.
Jag tänkte ändå att jag inte kan förkasta något innan jag ens har provat. Alltså skrev jag upp mig som intresserad av att bli officer och på grund av det var jag tvungen att pallra mig iväg till skolan igår trots att det var lördag.
Martha skulle också dit. Vi var båda övertygade om att vi började klockan tio. Således vaknade jag upp i god tid runt åtta men låg kvar en stund och njöt av den perfekta fotvärmen som brukar uppstå i sängen just i tid tills det är dags att lämna den. Sedan gäspade jag, sträckte på mig och hasade ut i badrummet. En stund senare hasade jag tillbaka och tänkte att jag skulle kolla var mötet skulle hållas. Jag knappade mig in på mejlen på telefonen och: VA?
Det första jag såg var att det med stora bokstäver stod: VI SES MELLAN 9-3. VAR INTE SEN.
Jag skulle garanterat vara sen för klockan var kvart i nio och där stod jag mitt på golvet i pyjamas och rufsigt hår och en efter nattsömnen fortfarande långsamt fungerande hjärna.
Jag tänkte att de måste ha skrivit fel. För nog hade vi fått tidigare information om att det var klockan tio? Istället för att lägga på ett kol och sätta iväg mot skolan började jag rota i mejlinkorgen och fick till sist fram ett gammalt meddelande som till min oerhörda förvåning och besvikelse komfirmerade de senaste uppgifterna: VI SES MELLAN 9-3,
Jaha.
Jag slängde iväg ett sms till Martha och stressade på mig ett par jeans och en tröja. Jag hann inte duscha så håret fick jag sno upp i en galen knut och efter ett par drag med puderborsten över kinderna var jag klar att ge mig ut i det yrvakna San Francisco.
För Martha var det svårt att ta sig till skolan eftersom den annars kostnadsfria "shuttlen" för studenter inte går mellan Daly City och skolan på helgerna. Hon var istället tvungen att byta mellan Bart, buss och Muni vilket försinkade henne ännu mer.
Klockan halv elva möttes vi utanför Trader Joe's (mataffär) där vi rafsade ihop lite frukost i form av bröd och creme cheese (båda visade sig senare vara förvånansvärt illasmakande).
Sedan satte vi av till skolan.
Ungefär tio i elva snubblade vi in i rätt sal där Tyron Hatcher var i full gas med mikrofonen och höll ett motivationstal om vikten av arbetsmoral, kamratskap och samarbete.
Tyron Hatcher är en intressant person. Han är i 35-års åldern, snygg som få, välklädd (fast med aningen för mycket gelé i de gråsprängda hårtopparna) och ögon som inte bara är som stål till färgen utan också till uttrycket.
Tyron älskar att höra sin egen röst vilket vi alla fick erfara redan under Orientation week är han höll tretimmarslånga maratontal om jordbävningar, kulturchocker och vilken fantastisk organisation IEEC är. Tyron har också den trevliga egenskapen att han gärna gör narr av andra människor. Det spelar ingen roll att man är en ny skrajsen utbytesstudent som just anlänt till det skrämmande och annorlunda Amerikat. Första dagen löper man i likhet med alla andra risken att bli offentligt förnedrad av den egna internationalla student counselorn. Tyron tycker om att skratta åt folk från andra länder som inte pratar engelska så bra (Högt i mirkofonen inför alla i aulan: "What? did you just say SHIT?" När de försöker säga "sheet"). Han tycker det är roligt att mobba andra länder av mindre framstående karaktär än hans eget väldiga världsland ("And in the cultural team you can sign up to teach other people your language. It's usually very popular. But if you're like from Sweden you should not sign up for this because who the hell wants to learn Swedish?")
Han vill också straffa folk som somnar under hans monologer så han utlyser tävlingar bland åhörarna där de ska ta förödmjukande foton på de som sover och lägga upp på Facebook. Den som tagit det roligaste fotot, helst på någon med öppen mun och en sträng av drägel hängande ur mungipan, belönas med ett pris. (Skojigt nog var det någon som under Orientation week fotade Tyron istället när han ointresserat satt och knappade på sin telefon under en halvtimme då han tvingades sitta tyst vid sidan av scenen medan några elever höll föredrag.)
Tyrons skratt kommer alltid en halv sekund för sent efter ett skämt och hans leende sprider sig från munnen upp till de kråksparkande ögonvrårna men aldrig till ögonen som förblir frostigt beräknande. Känslan är att han aktivt måste tänka ut på vad ett leende eller ett skratt vore en lämplig reaktion.
Vi hamnade alltså mitt i ett av Tyrons lustfyllda tal som sövde ner mig på ett ögonblick. (Jag måste försöka skapa en teknik för att sova med öppna ögon för att slippa hamna på Facebook med hakan på bröstet). I vilket fall hann det inte gå riktigt så illa innan vi skulle dela upp oss i våra respektive team. Jag är med i det kreativa teamet. Under en halvtimme skrev vi ner på ett stort papper vilka visioner vi hade för verksamheten. Det noterades förslag om bandspelande för nybörjare, sånglektioner, fotografikurser och utomhusbiografer. Frågan är hur många som faktiskt är intresserade av att delta i allt det där. Roligt som det låter så är min erfarenhet att folk oftast inte bryr sig. Vi får väl helt enkelt se.
Det som hände sedan var att vi skulle rösta fram en president för IEEC. Sju ärtiga personer struttade upp och presenterade sig brölande i mikrofonen (jag satt precis vid högtalaren och det finns risk för att min hörsel blivit nedsatt på livstid på grund av folks oförstålse för att hela vitsen med mikrofoner är att man INTE ska skrika. Och har man en väldigt hög och gäll röst kan det ibland vara lämpligt att hålla micken på lite längre avstånd. Tips för framtiden folk).
Alla var jätte snälla, jätte duktiga, jätte roliga och jätte fantastiska. De var födda till ledare och hade redan åratal av erfarenhet av att leda stora grupper. De var enagerade, motiverade och framförallt FÖRSTÅENDE för andra människor.
Efter den inledande presentationen fick människor ur publiken ställa frågor. Den här proceduren tog en hel evighet eftersom alla sju skulle besvara alla frågor och inte i särskilt korta ordalag. Det gäller ju att få så mycket tid som möjligt i strålkastarljuset så folk ska börja älska en och rösta på en.
Alla var svinhungriga och mot slutet var det ingen som lyssnade längre så då bestämdes det att det var dags att rösta.
Efter att alla lämnat in lapparna konstaterades vilka två som kammat hem segern (det skulle vara en domestic och en international student) och alla fick äntligen gå och äta lunch.
I matsalen en trappa ned låg högar med pizzakartonger. De hade köpt mat till ett helt infanteri.
När pizzakartongerna vara länsade gick ungefär hälften tillbaka till rummet (övriga var kloka nog att smita därifrån) för ytterligare en timme av sprakande mikrofonvrålande (varför skulle just min grupp hamna vid högtalaren?)
När alla grupper presenterat togs ett gruppfoto ute på gården och sedan var det tack och hej.
Och nu säger jag också tack och hej för jag är jätte trött. Hohojaja
