trollresor.blogg.se

En dag på jobbet fick jag dela ut flyers för SF Playhouse till olika butiker vars kunder troligtvis skulle falla under kategorin "konst och litteraturintresserade." Under detta ärofyllda (hmpf) uppdrag fann jag en svensk konstnär som tydligen hade utställning på ett litet obskyrt galleri i utkanten av SOMA. Jag var självklart tvungen att dokumentera.

 

I fredags jobbade jag hela dagen och på kvällen gick vi på en teater som var baserad på Pinocchio och regisserad av en tjej på vår skola. Martha var med också på ett hörn som den blåa feen som visades på en film då och då i bakgrunden. Efteråt gick vi till en bar som enligt min San Francisco bok var "San Franciscos bästa" och designad för att vara så lik 20-talets hemliga undergroundbarer. 

 

Martha och jag var på en trevlig jazzbar med livemusik på Haight Street på lördagen. Det var göy.

 

Hela onsdagen jobbade jag så då fick Nea roa sig själv. På kvällen kom hon dock till teatern och såg "Bauer" medan jag subtablade. 

 

 

Torsdagen grydde disig och halvvarm. Vi begav oss till The Ferry Building där vi intog en frukost med havsutsikt på Peet's Coffee. 

 

 

Så idag är sista dagen på Spring Break och det har varit ett välkommet avbrott i skol/jobbhetsen. Det ösregnar för tillfället och åskar och blixtrar. Jag sitter inne och sysslar med tråkiga saker som bankärenden, diskning, vikning av tvätt och så småningom läxor. Kul kul... Tänke att jag skulle göra ett litet avbrott och uppdatera bloggen på veckan som varit. Jag hade Nea på besök och här kommer lite trevliga bilder från det. 

Nea dök upp sent på lördagskvällen och dagen efter strålade solen så jag bestämde mig för att visa Nea SF till fots. 

 

En eftermiddag i parken på rast från jobbet. Det är här jag hänger och tittar på folk medan jag äter "lunch". Hundägarna träffas här och språkar över vovvarnas lek, pensiosarna pimplar kaffe, ungarna leker kring fontänen (och då och då ramlar någon i vattnet och far upp under tjut och skrik. Det har hänt en gång i alla fall) och hippa män i bågar och rutiga skjortor lapar sol utan att se utanför iphoneskärmarna. 

Ett snapshot från San Francisco en vardagseftermiddag. 

 

Dag två inleddes med frukost på Starbucks. 

 

Sedan tog vi oss till the Financial District för att få en glimt av Frihetsgudinnan. Nea fotade. 

 

Ja, jag vet... men bättre sent än aldrig, right? Här kommer en redogörelse för helgen i New York!

 

På torsdageftermiddag tog jag flyget från SFO och flög i sex timmar till JFK. Klockan var närmare tolv på natten när jag satte fot på östkusten men trots att jag var trött lyckades jag klura ut att jag kunde ta tåget till Penn station dit Tessi också anlände bara en stund senare med tåg från Baltimore. We'd made it to New York! 

 

Så, det här internshippet bjuder på en del nya erfarenheter. 

Igår (läs torsdag, jag påbörjade det här igår) var det som sagt Sneak Peak Event i Hillsborough och VAD jag önskar att jag hade en telefon att fota med! Nu får ni nöja er med mina taffliga beskrivningar. Stället där eventet hölls var alltså ett slott. Jag googlade det nyss och det har faktiskt en egen Wikipedia sida så här kan ni läsa om Carolands Chateau  om ni är intresserade: http://en.wikipedia.org/wiki/Carolands 

Vi möttes upp på teatern och sedan packade alla in sig i bilar och for iväg till Hillsborough som ligger en dryg halvtimme med bil utanför San Francisco. Det är ett rikemansområde med utbredda lyxvillor i grönlummiga trädgårdar. Inget av de omgärdande husen var dock något i jämförelse med Carolands Chateau. Vi körde fram till ett par kraftig svarta järngrindar som tyst gled upp när vi tryckt på porttelefonen och annonserat vår ankomst. På sidan av slottet fanns ett halvt parkeringsgarage där servicekipagen (aka vi) kunde köra in och lassa in vin och mat i slottet från en sidodörr. Byggnaden uppfördes i slutet på 1800-talet med inspiration av franska 1700-talsslott vilket märktes på den Europagenomsyrade inredningen (toaletten hade en pinne på toppen som man skulle DRA i, hör och häpna, mina amerikanska kollegor hade aldrig sett något liknande. (Inte för att toaletten precis var installerad under slottets första tidsera men ändå)). Undervåningen höll ett enormt tjänstefolkskök á la Downtown Abbey och en trappa upp låg det "lilla" köket. Det hade väggarna täckta med vitlaserade skåpluckor och eftersom det var så högt i tak fanns en trappa som ledde upp till en balkong som gick runt rummet med ännu fler skåp och bänkar. I mitten stoltserade en bred köksö med ekskiva som hade två ugnar, spishällar och en av tre diskhoar. Ett drömkök för den som älskar att laga mat, det hade varit den perfekta platsen för ett matlagningsprogram. Pluras jul nästa år kanske? 

 

Två korta, gulliga tanter som jag inte kunde skilja på jobbade där och hjälpte oss ställa fram stolar till gästerna och plocka fram porslin och annat. 

Karin (som är Susies, delägare, kusin) hade lagat maten och lassade upp mängder av mat på bänkarna som vi fick hjälpa till att förvandla till delikata snittar. SÅ mycket god mat, allt i form av munsbitar som konstnärligt radades upp på tjusiga fat. Det kändes som rena rama hemkunskapslektionen i ett lyxigare format när vi alla stod där och fyllde små formar med brieost och tranbärschutney och rullade rosor av lax och bredde små bruschetta. När gästerna anlände klockan sex skickades vi ut med varsitt fat att bjuda från medan de minglade runt med champagneglas i högsta hugg. Jag kände mig verkligen som en betjänt på typ Nobelmiddagen när jag gled runt i det rustika biblioteket med träpanel, fluffiga soffor i artonhundratalsstil och en sprakande brasa i den ornamentiska öppna spisen. I början var det inte så mycket folk och man kände sig snart som en tjatig unge när man kom med nya fat till samma klickar med människor var femte minut. Jag har ju så dåligt personminne också att jag inte kunde skilja på alla vithåriga, glasögonprydda gubbar i kostym. Kvinnorna var lite lättare att se skillnad på även om de flesta också var i 60-års åldern. En kvinna såg seriöst ut som någon från en 80-talssåpa: Ankläppar, fluffigt 80-talshår med lugg och överdrivet mycket smink. Hon åt inte en enda snitt. 

De andra uppskattade dock maten och Karin överröstes av beröm. Vi som jobbade fick också smaka hur mycket vi ville så det var ju en trevlig middag.

 

Utanför biblioteket fanns en stor, ekande hall med två mattinklädda trappor som välvde sig från varsitt håll ner till entrén. Vartenda rum var ett konstverk med olika färgteman. Det finaste tyckte jag var ett där allt gick i ljusgrönt och de stora fönstren släppte in ljus från två håll. Om jag bodde i ett sådant hus skulle det vara där jag mestadels höll till, haha. 

 

När vi vandrat ett antal varv med snittarna (fanns säkert ett tiotal olika att välja på) schasades alla in i "Balsalen" där vi ställt upp stolar tidigare på dagen. Balsalen gick i en crémefärgad rosa ton vilket inte var jätte fint men den hade en egen liten scen och enorma dörrar ut till trädgården. 

Bill (andra delägaren) höll en evighetsmonolog till sina rika donatorer om teatern, kommande säsong och kommans pjäser som de kunde rösta på. Det är väldigt tydligt att det här är HANS teater och han har alltid sista ordet men om man har en åsikt så kan man alltså få lov att lufta den. Han är vänlig men dryper av självförtroende. Jag är lite rädd för honom.

Efter det var det i alla fall princip över. Vi plockade undan allt och for tillbaka till San Francisco. På det hela taget var det en intressant kväll, mycket roligare än det förra Sneak Peak Eventet. 

 

Idag  (alltså igår) har jag också jobbat fast på kontoret och sedermera med manusläsning av "Bauer" som är nästa pjäs med premiär om bara några veckor. Rehearsalen var inte särskilt rolig. Det var med Bill (som regisserar), manusförfattaren, de tre skådespelarna och någon annan kvinna, Tatiana, som jag inte riktigt vet vad hon jobbar med. Jag klev in den tid jag skulle vara där, alla satt redan i möte och såg upp och stirrade på mig. Sedan sa Tatiana:

   "Ta en stol, sätt dig här så får du ett manus. När Lauren (manusförfattaren) ändrar någon replik stryker du den i manus, ok."

    Och det var i princip det enda någon sa till mig på fem timmar! Ingen pratade med mig, de låtsades på det hela taget som om jag inte ens var i rummet så jag fattade inte ens varför jag SKULLE vara i rummet. Jag hade hellre suttit på kontoret och jobbat med hemsidan. Ni kan ju tänka er känslan att sitta runt ett bord med fem högt kreativa och framgångsrika människor som alla kastar idéer om ett manus som jag inte ens har läst och är i noll position att kommentera, mellan sig. Ett par gånger var det rast och alla gick och hämtade te och frukt men ingen talade om för mig vart man kunde göra det eller ens att jag fick det och jag kände mig hemskt obekväm i hela situationen och försökte bara göra mig så obetydlig som möjligt vilket inte var särskilt svårt eftersom jag tydligen blivit osynlig. Jag menar, hallå, kan någon hälsa, ställa en fråga eller bara SÄGA något till mig? Jag är en nykomling i ett sammanhang, brukar man inte försöka engagera den nya personen lite? Nej, andra sociala regler verkar gälla för dessa människor.

Efter en stund körde skådespelarna en dundrande genomläsning av hela manuset och det var ganska kul att höra med tanke på allt jag har lärt sig i skolan nu om teater och man faktiskt kan se att de gör vissa saker som vi har pratat om.

I min mening var det inget strålande manus. Välskrivet javisst men knappt någon action utan enbart en dialog mellan en självupptagen målare som inte ville måla längre och hans fru och förra älskarinna. Blablabla, det manliga geniet, blablabla, kvinnorna som stöttar och gör ALLT för honom utan att få något tillbaka, blablabla. 

Jag var SÅ trött, jag fick kämpa, alltså verkligen KÄMPA för att hålla ögonen öppna efter ett tag, det är faktiskt tortyr att sitta och bara vilja sova utan att kunna göra det, nästan som om man håller på att bli medvetslös, man liksom zoomar ut fastän ögonen är öppna. Det hade varit fruktansvärt pinsamt om jag hade somnat mitt under genomläsningen. Jag tror inte att det här gänget hade tagit det med humor. 

 

När det hela var över beordrade Tatiana mig att springa och hämta något på teatern (rehearsalrummet är på en annan men närliggande gata) och jag satte av som en liten apporterande hund. När jag kom tillbaka med lådan hon hade efterfrågat var hon typ: ja, nu kan du torka av bordet här.

Alltså förlåt men jag kände mig något hunsad, som klichén av internen som bara springer omkring som en betjänt och knappt en gång får ett tack till belöning. 

När jag var klar med det hade alla återgått till ett annat möte med några andra personer och jag visste inte om jag kunde gå eller om jag förväntades stanna på även detta så jag gick in i rummet igen och stod lite trevande i bakgrunden, det var inte som om jag vågade avbryta dessa högt stående människors samtal med ett: Hrm hrm, ursääääkta, men kan jag gå nu eller ska jag vara kvar? 

Efter en stund vände sig Tatiana till mig och typ: Ja, alltså du kan gå nu, förlåt om du inte fattade det.

HUR ska jag fatta det när ingen talar OM det för mig? 

Herregud. Jag bräkte hejdå och satte av fortast möjligt därifrån.

 

Jag vet inte hur en mer självsäker person än jag skulle tackla en sådan här situation men det är sällan människor får mig att känna mig SÅ illa till mods, det krävs inte heller SÅ mycket för att få en stackars räddhågsen low-rang intern att känna sig lite bekvämare. Susie är ju snäll, det vet jag, hon log i alla fall några gånger mot mig men för resten av gänget har jag inte mycket till övers. Särskilt inte gubben som spelar Bauer. Han var otroligt upptagen av sitt eget skådespelargeni och när jag först kom dit och knackade på dörren (eftersom det är vad man brukar göra när man kommer till ett nytt ställe och inte vet om man stör) så satt han PRECIS innanför dörren, han hade inte ens behövt resa sig för att öppna den men tror ni han gjorde det? NEJ. Så jag stod där ute och antog att ingen hade hört mig och provade därför att öppna dörren som visade sig vara olåst. Jag höll på att få en smärre hjärtattack när jag fick syn på honom rätt innanför. En gubbe med halvlångt fett hår som inte ens säger hej till mig utan bara stirrar. Jag visste inte att han var skådespelaren då utan log lite och skyndade in till det inre rummet där mötet höll på.

Jag begriper mig inte på människor ibland. 

 

På kvällen var det avskedsfest/app launching fest hemma hos Martha för hennes roomie Chris ska flytta till L.A och han tillsammans med Marthas andra roomie Guillarmo (eller något liknande?) har designat en boxningsapp som tydligen blivit godkänd av Apple nu. 

Det var lite folk där redan och det blev en väldigt rolig kväll/natt med påföljden att jag bara har sovit fem timmar för jag KAN inte sova länge på dagarna, jag vaknar när solen börjar skina in genom fönstret helt enkelt. Idag ska jag subtabla, kul, kul ööh. Börjar iallafall inte förrän halv två.

 

Ciao du som orkat läsa hela det här enorma inlägget. 

 

... men mitt schema är maxat och jag har seriösa problem att hinna med allt så bloggandet hamnar tyvärr inte bland toppprioriteterna. 

Just nu sitter jag till exempel på min Creative Writing lektion och låtsas anteckna vad läraren säger fast jag i själva verket bloggar. Hon är ändå så tjatig så jag känner inte att jag missar något vitalt. Den större delen av tiden bräker hon mest massa citat i en raspig mikrofon och ställer onödiga frågor till klassen: How many of you have been in love? How many of you have ever hated a body part? How many of you have wanted something that you couldn't have? How many of you have wanted something becaaaaaause you can't have it? How many of you grew up in a home where you were members of a particular faith? How many of you want to travel? 

Det är samma sak varje vecka. Jag vägrar konsistent räcka upp handen för jag tycker det är så fånigt. 

 

Även om det inte ser ut så på bloggen så har jag alltså mycket för händerna just nu. Skolan tar sin tid, läxorna sin och så jobbar jag ju också på SF Playhouse. Jag trivs utmärkt där. I alla fall när jag jobbar dag för då får jag bland annat skriva inlägg på hemsidan och bloggen. Ni kan läsa några av de roliga sakerna här:

 

http://sfplayhouse.org/sfph/things-to-do-in-san-francisco/ (Med undantag för de tre första punkterna har jag skapat den här trevliga listan över saker att göra i närheten av teatern). 

 

http://sfplayhouse.org/blog/ - Här har jag skrivit ett inlägg om Aaron Loeb som vunnit the Glickman award. Check out om ni vill. Ni får scrolla lite för den är inte längre högst upp. 

 

De flesta som jobbar där är  supertrevliga. Min supervisor Donny är helt fantastisk och väldigt engagerad i sitt arbete, allt är "fucking awesome" enligt honom. De flesta andra som jobbar där är också trevliga. Jag har däremot svårt för den schemaansvarige som sitter i samma rum som jag. Hon är liten, högljudd (gäll så det skär i öronen) och kärv  på ett sätt som får mig att känna mig illa till mods i hennes sällskap.

Inte riktigt min typ av person helt enkelt. 

 

Det jag är mindre glad över är att jag också måste jobba vissa kvällar och helger under föreställningarna. Min uppgift är att försöka få folk att donera pengar till olika projekt som teatern har på gång. Jag HATAR att sälja saker, det är ingenting jag någonsin kommer jobba med (Hoppas, hoppas inte) och jag får ju inte betalt så jag har absolut noll motivation för hela grejen. Det slösar bara min tid. 

 

I söndags var det också ett "special event" som jag jobbade på. Det är ett så kallat "Sneak Peak event" då den rikaste gräddan av teaterns subscribers (de donerar stora summor pengar) var bjudna till en introduktion av den kommande säsongen. Det var open bar och en dignande buffé med sushi, korv, kött räkor, bröd och ost som vi interns fick hjälpa till att ställa iordning innan. Tillställningen hölls på ett tjusigt galleri som ligger i närheten av teatern. Anledningen var att det fanns en känd tysk konstnär vid namn Rudolph Bauer vars tavlor till största del återfinns i det galleriet. Bauer föll i glömska efter att Solomon Guggenheim (museum i New York, någon?) hade lurat honom att skriva på ett kontrakt som gav Guggenheim rätt till alla tavlor han någonsin målade. Bauer slutade helt enkelt att måla för att han blev så arg på Guggenheim och Guggenheim, den räven, hämnades genom att plocka bort alla redan existerande tavlor från väggarna i sitt galleri och gömma undan dem i källaren. Bauers liv har nu blivit en pjäs som har världspremiär på SF Playhouse i mars. Jag ser fram emot att se den.

 

 

Nåväl, för att återvända till söndagen så var det alltså väldigt högtidligt och vi var alla tvungna att ha finkläder. Jag fick den ärofyllda uppgiften att stå i garderoben vilket jag var tacksam över för jag kan inte öppna champagneflaskor och det hade varit ganska olyckligt om jag råkat skjuta korkar på gästerna och spruta ner en av a miljondollartavlorna med champagne.  

Det hela avlöpte iallafall utan några sådana incidenter och de 60 särskilt utvalda gästerna verkade nöjda. Redan innan folk trappade av fick vi som jobbat äta av buffén och dricka champagnel. Det blev alltså en lyxig söndagsmiddag kan man säga. 

 

Jag ska jobba på ett liknande event nu på torsdag som tydligen ska hållas någonstans i närheten av San Mateo, en bit utanför San Francisco allts¨å. Just nu känner jag att det är för mycket specialarrangemang och för lite jobb på kontoret. 

 

I lördags var jag, Martha och Marthas roomies Chris och Zeng Pheng i Santa Cruz. Anledningen var att Chris ska flytta tillbaka till L.A och hade lust att hitta på något sista helgen i SF. Chris körde och bilresan tog ungefär 1.5 timmar. Vädret var strålande och när vi kom till Santa Cruz köpte vi glass vilket verkligen skänkte en känsla av sommar. Längs med vattnet har de en "Boardwalk" med åkattraktioner och grejer så det var nästan som ett nöjesfält. Vi åkte inte så mycket men provade i alla fall bergochdalbanan. Annars strövade vi mest omkring under ett par timmar och avslutade med ett parti minigolf. På hemvägen köpte vi med oss mat som vi åt hemma hos Martha och co. framför vinter OS och sedan en dålig film. Det var en trevlig dag. 

 

För en dryg vecka sedan fyllde Martha 25 år och vi åt middag i The Mission och drog sedan på ett par barer. En utav dem var en gaybar som var fullkomligt PACKAD (det var seriöst svårt att röra sig åt något håll alls) med män, de flesta med maskulin framtoning och svällande bröstmuskler (vilket var väl synligt eftersom det rådande modet tycktes vara så lite kläder som möjligt) , som bufflade omkring och stötte på varandra. Det var minst sagt... intressant. De hade manliga stripdansare och gayporr som rullade konstant på TV-skärmarna. Kvällen var väldigt rolig men slutade med den mindre roliga insikten att jag fått telefonen stulen vilket jag inte upptäckte förrän jag kom hem.

Jag har anmält det till polisen och måste också skicka in en anmälan till mitt försäkringsbolag vilket jag dock inte hunnit ta tag i ännu.

 

Ja, det var väl det senaste jag kan komma på just nu. 

Nu är det bäst att jag återgår till att lyssna på den här lektionen... 

 

Bye bye birdies! 

 

 

 

 

 

Yolo bloggen! 

 

Terminen har dragit igång, första 1.5 veckorna av skola är avklarade, de flesta kurserna är skrivna i sten. Det är februari och det känns redan som om tiden flyger iväg. 

Dessutom har jag kirrat ett internship. Japp, jag är självklart stolt över mig själv för den bedriften. Det är på marketingavdelningen på en teater här i stan: SF Playhouse. Det var inte så att jag planerat att göra det men när Hanne sa att hon skulle söka ett artistic internship (jag har marketing) och jag insåg att det fanns flera olika tänkte jag att jag väl i alla fall kunde prova.

Så då gjorde jag det och efter en telefonintervju med en iskall robotkvinna som gjorde mig supernervös och fick mig att prata dålig crapengelska blev jag (förvånande nog) kallad till en riktig intervju på teatern. Där träffade jag två sköna snubbar från marketing och audience avdelningen och ja resten är historia. Jag fick veta först i fredags att jag blivit antagen och spurtade direkt till skolan för att tala om det för Marilyn Jackson på IEEC. Med tio minuter till godo innan internationella kontoret stängde hastade jag in med andan i halsen. Jag var så upprymd över internshippet att jag helt glömde ställa de frågor jag undrade över. Istället fick jag en bunt papper i knäet och Marilyn sa att jag måste få en lärare att skriva under på att det här intershippet är relevant för mina studier på skolan. Öööh... det är väl egentligen tveksamt så min nya lycka förbyttes snabbt i tvivel. 

Dessutom har mitt engagemang för IEEC varit minst sagt bristfälligt under förra terminen och då det var ett krav att lista allt man gjort för organisationen för att få internshippet godkänt så tänkte jag att nu blir det ingenting i alla fall. Typiskt IEEC att stå ivägen för eleverna istället för att hjälpa dem. Jag drog en halvlögn om vad jag gjort i the Creative Team (I praktiken ingenting) och till min stora glädje godkände Marilyn min ansökan igår och således begav jag mig till SF Playhouse idag för första dagen på "jobbet". Det gick strålande. Jag fick skriva/klippa ihop korta texter som kommer upp på Google om man söker på vissa av SFPs pjäser. Jag kände mig supercool. Klockan sju var det föreställning och jag var tvungen att gå runt med en clipboard i pauserna och försöka ragga folk till att donera pengar till olika projekt som SF Playhouse har. Det gick inte så bra, haha. På plussidan var att jag bara behövde jobba i pauserna och alltså kunde se hela pjäsen! 

Det här kan bli kul även om det naturligtvis också är tidskrävande. 

 

Nu är det bäst att jag sover. Imorgon är en ny dag och då ska jag hålla en egenskriven monolog i Acting klassen. Sedan jobbar jag på eftermiddagen igen. 

Här kommer lite bilder från senaste tiden.