Ja, jag lever...
... men mitt schema är maxat och jag har seriösa problem att hinna med allt så bloggandet hamnar tyvärr inte bland toppprioriteterna.
Just nu sitter jag till exempel på min Creative Writing lektion och låtsas anteckna vad läraren säger fast jag i själva verket bloggar. Hon är ändå så tjatig så jag känner inte att jag missar något vitalt. Den större delen av tiden bräker hon mest massa citat i en raspig mikrofon och ställer onödiga frågor till klassen: How many of you have been in love? How many of you have ever hated a body part? How many of you have wanted something that you couldn't have? How many of you have wanted something becaaaaaause you can't have it? How many of you grew up in a home where you were members of a particular faith? How many of you want to travel?
Det är samma sak varje vecka. Jag vägrar konsistent räcka upp handen för jag tycker det är så fånigt.
Även om det inte ser ut så på bloggen så har jag alltså mycket för händerna just nu. Skolan tar sin tid, läxorna sin och så jobbar jag ju också på SF Playhouse. Jag trivs utmärkt där. I alla fall när jag jobbar dag för då får jag bland annat skriva inlägg på hemsidan och bloggen. Ni kan läsa några av de roliga sakerna här:
http://sfplayhouse.org/sfph/things-to-do-in-san-francisco/ (Med undantag för de tre första punkterna har jag skapat den här trevliga listan över saker att göra i närheten av teatern).
http://sfplayhouse.org/blog/ - Här har jag skrivit ett inlägg om Aaron Loeb som vunnit the Glickman award. Check out om ni vill. Ni får scrolla lite för den är inte längre högst upp.
De flesta som jobbar där är supertrevliga. Min supervisor Donny är helt fantastisk och väldigt engagerad i sitt arbete, allt är "fucking awesome" enligt honom. De flesta andra som jobbar där är också trevliga. Jag har däremot svårt för den schemaansvarige som sitter i samma rum som jag. Hon är liten, högljudd (gäll så det skär i öronen) och kärv på ett sätt som får mig att känna mig illa till mods i hennes sällskap.
Inte riktigt min typ av person helt enkelt.
Det jag är mindre glad över är att jag också måste jobba vissa kvällar och helger under föreställningarna. Min uppgift är att försöka få folk att donera pengar till olika projekt som teatern har på gång. Jag HATAR att sälja saker, det är ingenting jag någonsin kommer jobba med (Hoppas, hoppas inte) och jag får ju inte betalt så jag har absolut noll motivation för hela grejen. Det slösar bara min tid.
I söndags var det också ett "special event" som jag jobbade på. Det är ett så kallat "Sneak Peak event" då den rikaste gräddan av teaterns subscribers (de donerar stora summor pengar) var bjudna till en introduktion av den kommande säsongen. Det var open bar och en dignande buffé med sushi, korv, kött räkor, bröd och ost som vi interns fick hjälpa till att ställa iordning innan. Tillställningen hölls på ett tjusigt galleri som ligger i närheten av teatern. Anledningen var att det fanns en känd tysk konstnär vid namn Rudolph Bauer vars tavlor till största del återfinns i det galleriet. Bauer föll i glömska efter att Solomon Guggenheim (museum i New York, någon?) hade lurat honom att skriva på ett kontrakt som gav Guggenheim rätt till alla tavlor han någonsin målade. Bauer slutade helt enkelt att måla för att han blev så arg på Guggenheim och Guggenheim, den räven, hämnades genom att plocka bort alla redan existerande tavlor från väggarna i sitt galleri och gömma undan dem i källaren. Bauers liv har nu blivit en pjäs som har världspremiär på SF Playhouse i mars. Jag ser fram emot att se den.
Nåväl, för att återvända till söndagen så var det alltså väldigt högtidligt och vi var alla tvungna att ha finkläder. Jag fick den ärofyllda uppgiften att stå i garderoben vilket jag var tacksam över för jag kan inte öppna champagneflaskor och det hade varit ganska olyckligt om jag råkat skjuta korkar på gästerna och spruta ner en av a miljondollartavlorna med champagne.
Det hela avlöpte iallafall utan några sådana incidenter och de 60 särskilt utvalda gästerna verkade nöjda. Redan innan folk trappade av fick vi som jobbat äta av buffén och dricka champagnel. Det blev alltså en lyxig söndagsmiddag kan man säga.
Jag ska jobba på ett liknande event nu på torsdag som tydligen ska hållas någonstans i närheten av San Mateo, en bit utanför San Francisco allts¨å. Just nu känner jag att det är för mycket specialarrangemang och för lite jobb på kontoret.
I lördags var jag, Martha och Marthas roomies Chris och Zeng Pheng i Santa Cruz. Anledningen var att Chris ska flytta tillbaka till L.A och hade lust att hitta på något sista helgen i SF. Chris körde och bilresan tog ungefär 1.5 timmar. Vädret var strålande och när vi kom till Santa Cruz köpte vi glass vilket verkligen skänkte en känsla av sommar. Längs med vattnet har de en "Boardwalk" med åkattraktioner och grejer så det var nästan som ett nöjesfält. Vi åkte inte så mycket men provade i alla fall bergochdalbanan. Annars strövade vi mest omkring under ett par timmar och avslutade med ett parti minigolf. På hemvägen köpte vi med oss mat som vi åt hemma hos Martha och co. framför vinter OS och sedan en dålig film. Det var en trevlig dag.
För en dryg vecka sedan fyllde Martha 25 år och vi åt middag i The Mission och drog sedan på ett par barer. En utav dem var en gaybar som var fullkomligt PACKAD (det var seriöst svårt att röra sig åt något håll alls) med män, de flesta med maskulin framtoning och svällande bröstmuskler (vilket var väl synligt eftersom det rådande modet tycktes vara så lite kläder som möjligt) , som bufflade omkring och stötte på varandra. Det var minst sagt... intressant. De hade manliga stripdansare och gayporr som rullade konstant på TV-skärmarna. Kvällen var väldigt rolig men slutade med den mindre roliga insikten att jag fått telefonen stulen vilket jag inte upptäckte förrän jag kom hem.
Jag har anmält det till polisen och måste också skicka in en anmälan till mitt försäkringsbolag vilket jag dock inte hunnit ta tag i ännu.
Ja, det var väl det senaste jag kan komma på just nu.
Nu är det bäst att jag återgår till att lyssna på den här lektionen...
Bye bye birdies!
