Helgen
Ojojoj, jag har försummat min blogg de senaste dagarna. Alltså: Dags för lite catch up.
Jag kör en bildbomb för jag har inga roliga historier att berätta för tillfället.
Trodde jag hade en bild på the Castro theatre utifrån men det hade jag visst inte. Det får ni se en annan gång. I vilket fall fick Hanne och jag ett infall i fredags efter skolan och bestämde oss för att gå på bio. Var passar bättre än på en Castro? Det är den äldsta biografen i San Francisco och känns mer som en teater än en biograf. Här ser ni den snirkliga trappan upp,
En gammal... jaa, vaddå? Filmvisare? Cineograf? Filmuppspelare?
Tjusiga affischer.
Guldspegel.
En snubbe spelade orgel på scenen när vi kom in.
Fint.
Popcorn hör biobesök till.
Filmen hette "Scanners" och var en science-fiction thriller från 1981. Jag vet inte om det är min genre.
I princip handlade den om människor som kan styra andra människors nervsystem. De kan också läsa tankar. Att läsa tankar orsakar mycket ångest och smärta och många av dessa missförstådda människor anses vara mentalsjuka. En utav dem är extra ond och dödar folk med sina krafter. En psykiatriker försöker stoppa den onde Scannern genom att anlita en god Scanner. Den onde Scanner och den gode Scannern visar sig senare vara bröder och dessutom söner till psykiatrikern. Mycket djupt och rörande.
Under de 103 minuter som filmen pågick hann en snubbe få huvudet exploderat av den onde Scannern (mycket visuella och blodiga specialeffekter från 80-talet), många snälla Scanners bli skjutna och ett antal människor visa allvarliga symptom på huvudvärk (som om den fortskrider till sist resulterar i bortsprängning av huvudet.) Dessutom kommer den gode Scannern och psykiatrikern (en halvtimme efter mig) fram till att Scanners också kan kontrollera datoriserade nervystem genom telefonkiosker och därmed styra den onde Scannerns medicinföretag (jag hängde inte riktigt med i handlingen ska jag erkänna). I vilket fall slutar det lilla experimentet med att alla datorerna sprängs och ännu fler människor dör. Finalen är en väldigt ansträngande mental kamp mellan de två bröderna under vilken bådas vener växer till feta maskar i ansiktet och på armarna tills de springer läck och blodet sprutar som små fontäner. En minnesvärd stund är när den gode Scannerns ögon exploderar i ett blodregn á la fler otroliga åttiotalsspecialeffekter.
Filmen slutar med att den gode Scannern sugs upp av den onde så de båda lever i samma kropp.
Ursäkta att jag avslöjade det spännande slutet.
Jag råder alla att se den här filmen. Den kommer komma väl till pass i era framtida konversationer inom kulturella kretsar som hedrar obskyra B-filmer från åttiotalet. Det är inget annat än en fantastisk kultfilm som på ett realistiskt och inspirerande sätt skildrar de motsättningar som kan uppstå i en värld där vissa människor föds som tankeläsande Scanners. Sevärt och rörande. Femton getingar i Expressens TV-bilaga.
I lördags gick jag till den kända San Francisco bokhandeln City Lights. Här hängde beatnikpoeter som Allen Ginsberg och Jack Kerouac på sin tid och övervåningen är helt tillägnad deras generationsskapande verk.
Butiken var större än jag trott och om än trevlig så inte heller lika mysig som jag föreställt mig. Det fanns dock mycket böcker och jag tillät mig att köpa två stycken.
Under den följande veckan pågår en Improvfestival i San Francisco. Jag, Hanne och Martha gick och tittade på en föreställning på kvällen där bland annat den kända improvgruppen BATS deltog. De var mycket skickliga och vävde ihop en fullt logisk Vilda Västern historia på scen som ackompanjerades av stämningsbyggande musik och ljus.
Efteråt gick vi till en mysig bar i North Beach med en konstnärlig skylt.
Idag har jag mest ägnat mig åt praktiska saker som tvätt och inhandlande av tråkiga grejer (typ plastpåsar och shampoo) men på eftermiddagen gick jag till Golden Gateparken och träffade Martha och Konrad. Vi hade en liten trevlig picknick. Det var fint väder och fina blommor.
Hejdå.
