trollresor.blogg.se

Igår vandrade jag i en färgsprakande värld. Solen sken, havet skimrade och himlen lyste knallblå och dimfri. Morgonen inleddes med en promenad tillsammans med Shelby ner till Embarcadero och the Ferry Building där det på lördagar hålls "Farmer's Market."

I solskenet hägrade stånd på stånd med grönsaker, frukter, ägg, honung, ost, bröd och allt annat ätbart du kan tänka dig. Hela området kryllade av solglasögonprydda helgfirare som med precision valde ut de finaste frukterna som plockades ner i bruna papperspåsar för att vägas och betalas och sedan tas med hem.

Det här är den största Farmer's Marketen i San Francisco och också den som lockar flest turister så priserna är egentligen inte särskilt fördelaktiga. Persikor stora som handbollar låg i drivor på borden och vid de flesta stånd bjöds det på saftiga skivor av delikatesserna som såldes. Det fanns persikor av alla sorter: Vita, gula, fasta, mjuka, knapriga och saftiga. 

Jag och Shelby kryssade runt i folkvimlet och smakade på frukter och ostar och hummus. Vi stod där och nickade och lyssnade medan försäljarna berättade om sina fina och goda (och svindyra) varor. När vi med kännarminer nickat och ”mm”at ett tag tackade vi och gled vidare i folkmängden. Det gäller att veta hur man bäst tar vara på gratisproven och samtidigt undviker att faktiskt behöva köpa något.

En Bob Dylan-typ stod och sjöng inlevelsefullt med cowboyhatten på sned och den lilla ”tips-jaren” uppställd framför sig på marken. Omkring oss låg sorlet som en munter matta och det var en sådan morgon då man bara är glad över att leva .

Klockan tolv skulle jag träffa Hanne för att åka över Golden Gate Bron till the Marine area.

Våra planer ändrades när vi suttit en halvtimme och väntat på busschauffören (bussen stod redan där) som när han väl dök upp låste upp bussen, satte nyckeln i tändningen och brassade iväg utan att ens notera att vi stod där.

Istället fick vi ta Munin till Civic Center och därifrån ta en annan buss som gick till Golden Gate Bron. Vi steg av vid bron och tog in den i dess helhet. Det är mäktigt att se det där roströda vidsträckta bygget på nära håll. Det är den globala symbolen för San Francisco och det är fullständig overklighet att stå intill det man sett på så många bilder, i filmer och på vykort ända sedan man var liten. Som att stiga in i en solig tavla.

Vi gick över bron som är ungefär 2.5 km lång och njöt av den andaktslösa utsikten som jag tyvärr omöjligen kunde fånga på bild trots många tappra försök. Jag får väl skaffa en bättre kamera för att till något högre grad kunna närma mig verkligheten.

Väl över på andra sidan delade vi på Hannes matlåda (jag hade förstås inte varit lika förutseende) i solskenet och stärkte oss med lite choklad innan vi gick tillbaka över bron. Egentligen hade vi tänkt ta bussen till Sausalito men vi insåg att vi just missat den enda avgången inom den närmaste timmen så vi hoppade över det.

När vi kommit tillbaka till stan åt vi middag på en thairestaurang som rekommenderades i Lonely Planet-boken och sedan gick vi på bio och såg San Franciscobaserade ”Blue Jasmine”.

Regissör är Woody Allen och den nerviga ångestdrypande Jasmine spelas av Cate Blanchett.

Tyckte jag om den? Inte särskilt. När jag googlar den verkar den ha fått väldigt goda omdömen. Jag undrar varför.

Javisst, Cate Blanchett spelar bra, absolut, hon porträtterar trovärdigt en nedbruten kvinna som balanserar på gränsen till galenskap på grund av sitt kraschade liv och äktenskap.

Men har vi inte hört den här historien förut? Som jag ser det tillför den ingenting nytt till kultursecenen. Istället vidareför den de redan sedan århundranden tillbaka etablerade könsstereotyper som jag är så fruktansvärt TRÖTT på. Det är så ointressant att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Här har vi:

1.      Den starke, intellektuelle kostymklädde affärsmannen som tjänar storkosing.

2.      Hans långa, smala, välklädda, blonda fru som har nollkoll på makens finansaffärer och i hela sin kvinnliga ytlighet bara intresserar sig för dinner parties med de lika blåsta väninnorna.

Här har vi handlingen:

1.      Den intellektuelle, rike mannen ligger runt med ett antal långbenta, tusen år yngre brudar.

2.      Den naiva, utseendefixerade hustrun anar ingenting förrän hon av misstag kommer på honom med någon tjej.

3.      Eftersom hon är en kvinna blir hon hysterisk, bryter ihop, skriker, gråter och är precis så som vi alla av oklar anledning har lärt oss sedan ung ålder att kvinnor är: hopplöst sköra och irrationella.

4.      Eftersom han är en man är han lugn och stadig som en klippa. Han låter sig inte påverkas av några emotionella stormar och höjer bara rösten när det obehärskade fruntimret är utom all kontroll och han måste be henne sansa sig. Han står högre än henne på alla sätt (rent fysiskt står han till exempel när hon sitter) och måste med sin starka, betryggande manlighet försöka tygla sin känslomässigt instabila och bedragna fru.

5.      Kvinnan drar till sin syster i San Francisco. Hela livet är förstört. Hon har aldrig jobbat och gick inte klart college (varför skulle hon behöva det när hon tack vare sin strålande skönhet kan kirra en rik man som håvar in cashen åt henne). Det intellektuella kapitalet verkar inte särskilt omfattande och det enda hon är bra på är design, estetik, utseende. Saker som kvinnor kan syssla med på sidan medan männen styr världen och så där.  

6.      När hon krisat runt ett tag hos systern träffar hon en annan man som ska bli politiker och behöver en söt fru som kan vinka fint vid hans arm när han visar sig i offentliga sammanhang. Hon är perfekt för ändamålet tills han inser att hon har ljugit för honom om sitt förflutna.   

7.      Den nye mannen dumpar henne och hon blir ännu mer hysterisk och neurotisk och sedan är filmen slut.

Den enda ljuspunkten är kvinnans systers pojkvän som faktiskt gråter i en scen vilket är väldigt förvånande i denna annars fullständigt konservativa film. Men även systern drivs av ett bekräftelsebehov och bollas mellan olika män tills hon till sist bestämmer sig för att fästmannen är den rätte.

Woody Allen, seriöst?

Think. Outside. The. Box.

För jag menar HALLÅ? Kan vi få se något annat någon gång tack? Kan vi få se en intellektuell kvinna som inte sitter och snyftar för att allt i livet kretsar runt maken. Kan vi snälla utmana de här trista, uttjatade och ointressanta rollerna som tvingas på oss i alla sammanhang? Jag är trött på det. Jag är fruktansvärt trött på att varenda trailer innan filmen visade samma grej: Män i kostymer på kontoret, kvinnor som är sekreterare eller lättklädda strippor. Män som är gangsters och bråkar och slåss och någon enstaka kvinna som passivt står vid sidan av som en svag och vacker kontrast till det råa, hårda och starka. Kan någon skapa något annorlunda? Kan någon göra en film med ett annat innehåll tack.

Problemet är att USA ligger mil efter många Europeiska länder när det kommer till jämställdhet. Tråkigt då att det är USA som står för den allra största filmproduktionen. Tråkigt att USAs tusentals likformiga filmer exporteras i massor till hela världen och visas på varenda biograf oavsett vart du åker.

Tråkigt.att Amerikanarna själva hatar filmer med text så de bara matas med sitt eget crap.

Tråkigt att vi fortfarande lever i en värld där kvinnor medvetet och omedvetet bedöms mer på hur de ser ut än på hur de presterar.

Tråkigt.

Så nu har jag fått ur mig min frustration. Jag säger inte att alla filmer är så här, inte ens att alla amerikanska filmer är det, men den övervägande delen passar tyvärr perfekt i den sedan länge fyrkantiga låda som förvaltar vårt kulturkaptal. Det är trist när sådana filmer hyllas och kritikerrosas helt enkelt because they suck.

Nu tar jag och avslutar den här gången med några foton från gårdagen.