Dimma
Idag har dimman legat tät och tjock som en fuktig filt kring campus. Det är helt sjukt hur vädret växlar här. I lördags var det medelhavsvärme och idag har det känts som Sverige en kuslig oktoberdag.
Jag slutade skolan klockan sju och gick och handlade på Trader Joe's på hemvägen. När jag kom upp därifrån hade mörkret fallit och dimman bolmade över gatorna i sådana sjok att alla byggnader förvandlats till skugglika klumpar. Det var en sådan kväll då herrarna drog rockarna tätare kring sig och damerna svepte en extra sjal runt halsen. En sådan kväll då var och en utan att riktigt veta varför skyndade på stegen lite extra på väg hem från arbetet och med portföljen i ett krampaktigt grepp kastade blickar över axeln. Hästhovarna ekade längs gatorna och någonstans i osynligheten hördes gatuförsäljarnas tillrop medan de packade ihop stånden för dagen. En katt strök förskrämt förbi mina ben och ner i en källarglugg och längre nedåt bron hastade en kvinna fram på klapprande klackar. Men jag rädes icke.
Vad är väl lite dimma, tänkte jag medan jag tände en cigarett vars rök ringlade upp under hattbrettet och snabbt skingrades i den råa luften. Jag sneglade på armbandsuret som visade på åtta. Middagen skulle ha kallnat när jag kom hem och Oliviér skulle vara sur för att jag kom sent ännu en kväll. Men jag hade större bekymmer än så att bry mitt skapra sinne med. Det senaste fallet lämnade mig ingen ro. Dubbelmordet på statstjänstemannen Horace båda gossar för två veckor sedan var det värsta på tio år och hade orsakat mig huvudvärk ända sedan det landade på mitt skrivbord för två veckor sedan. Hur jag än vred och vände på saken kunde jag inte begripa hur det ens var möjligt att...
Jag hann inte fundera längre när en mörk skepnad närmade sig mig med usträckt arm. Jag fixerade den med blicken, stack diskret ned handen i kappfickan och slöt fingrarna kring det kalla pistolskaftet. Hela tiden medan jag stillsamt fortsatte puffa på cigaretten. Mina sinnen var på helspänn. Dimma är inte farligt men man kan aldrig vara nog aktsam på det som döljer sig i den.
Skepnaden närmade sig och stannade rakt framför mig. Endast hakan lystes upp av gatlyktans guldisiga sken. Resten av ansiktet låg i skugga men någonstans i mörkret glimmade ett par svarta ögon.
"Kan frun erbjuda en vilsen herre en cigarett?" väste mannen.
Håren på armarna hade rest sig rakt upp och det stack i nacken. Blodet dundrade i ådrorna och jag sneglade åt sidan. Alla instinkter skrekjag borde springa. Men istället svarade jag:
"Javisst, önskar han en Marlboro eller en att rulla själv?"
HAHAHA, där råkade jag visst låta fantasin skena lite. Jag fick bara känslan av att befinna mig i London på artonhundratalet. Jag borde ha levt på den tiden alltså och skrivit deckare som kunde konkurrera med Sherlock Holmes.
Men nåväl, back to SF på tjugohundratalet:
Jag har alltså varit i skolan idag. Första lektionen var Movement. Det blev dock inte särskilt mycket av den varan eftersom vår entusiastiske japanske lille lärare fötts med ordets gåva och därför gärna tillbringar mer än två och en halv av de tre timmar vi har till förfogande åt att berätta om vad vi ska göra snarare än att faktiskt göra det. Jag höll på att somna stående.
Nu håller jag på att somna liggande i min säng så jag tror jag tar och avslutar här.
På återseende!
