Att sjunga
Igår sjöng jag högt och klart och strålande medan jag lagade mat här i lägenheten. Jag tror till och med att det var en Whitney Houston sång. Fråga mig inte varför. Jag tog i från magstödet lät luften flöda genom stämbanden, hitta resonans i munnen och näsan och i oförminskad styrka fortsatta i ut i rymden. Med rakryggat självförtroende satte jag till och med de höga tonerna. Stolt som en fura fortsatte jag pyssla i köket med pannor och kastruller och kryddburkar medan jag drog efter andan för att börja på nästa vers. Just i det ögonblicket hörde jag någonstans i bakgrunden: "Yo singer, shut up!"
Jag hade förstås glömt att alla fönstren stod på vid gavel och att min skönsång troligvis svallade över hela grannskapet och in genom alla andras tillika öppna fönster (det har varit mycket varmt de senaste dagarna).
Jag avbröt mig direkt. Hepp. Så paff att jag inte ens fick fram ett "sorry".
Hoppsan.
Nu tittar jag åt båda håll innan jag går ut i trapphuset av rädsla för att springa på någon ilsken granne som med fingret i luften ska börja läxa upp mig om vett och grannetikett. Förhoppningsvis har de kommit över det till nästa vecka....
Det värsta är bara att så fort jag är ensam hemma har jag en svårkontrollerad ovana att brista ut i skrålande sång, Det bara händer liksom. TRE gånger har jag satt igång och lika hastigt avbrutit mig själv eftersom jag nu fått bekräftat att grannarna hör mig och dessutom INTE uppskattar det (hur nu det är möjligt?! Om något borde de vara tacksamma för att de får gratiskonserter varenda kväll. Kanske vore det till och med tillbörligt att skjuta in några dollarsedalar under dörren som bevis på deras glädje över all fröjd jag så osjälviskt skänker?)
Jag ska uppfinna en motsvarighet till hörlurar fast för rösten. För alltså när du har hörlurar hör bara du vad du lyssnar på och ingen annan blir störd, Det här skulle vara något liknande man kan sjunga i så ingen annan än en själv hör. Det vore perfekt.
Nu ska jag sova. Har varit i skolan tolv timmar idag. Hohojaja.
