Vägskäl
Förhoppningsvis säger jag tack och hej till mitt kära City Center hostel och drar till ett mer permanent boende den här helgen. Var det blir står ännu skrivet i stjärnorna. Eller snarare någonstans i min förvirrade hjärna som då den presenteras för två alternativ inte kan bestämma sig för vilket som är det bästa. Det finns för- och nackdelar med allt så att säga och ibland är det väldigt svårt att räkna ut vilka som väger tyngst. Det är som att titta i ett nyckelhål och se två parallella liv, två parallella framtider, men det är bara en utav dem som kan bli verklighet. Då min synska förmåga inte sträcker sig längre än till att ibland kunna förutspå… ja, jag kommer inte på något alls som min synska förmåga kan förutspå och därför kan vi sluta oss till att jag inte har någon synsk förmåga.
Poängen är alltså att jag omöjligen kan VETA vilken framtid som det ena eller andra innebär. Min rädsla är alltid att det inte ska bli bra och att det slutar med att jag önskar att jag hade valt annorlunda. Men det är sådant livet är. En av våra eviga förutsättningar är att inte veta. Simple as that.
Om det inte går att ansöka om delat boende förstås? Varannan-veckasystem liksom? Det vore den ultimata kompromissen.
Så låt mig redogöra för de alternativ som står mig till buds:
1.
En delad studio (en rymlig etta, förvånansvärt stor) med en amerikansk tjej från Hawaii, också SFSU-student, som verkar jätte trevlig.
Nackdelarna är att jag inte har något eget rum, att dusch och badrum ligger i korridoren utanför och delas med husets övriga invånare samt att det ligger långt ifrån grönområden. Jag behöver natur omkring mig. Jag kan inte andas när jag bara känner betong under fötterna. Det är okej att bo så om det åtminstone finns en grön park inom gångavstånd. Men det gör det inte.
Å andra sidan ligger det verkligen DOWNTOWN = lätt att ta sig hem från varsomhelst och riktigt nära till affärer och annat. Dessutom är hyran förvånansvärt överkomlig för att vara i San Francisco.
2.
Ett eget rum i en lägenhet i Sunset som delas med tre amerikanare i min ålder. Jag har träffat killarna, de är brorsor och verkar chill så att säga, jag tror vi skulle funka bra ihop. Sedan bor där en tjej också och henne har jag inte träffat. Men hon heter Tiffany. Säger inte det allt? Om man döper sitt barn till Tiffany kan hon bara växa upp till att bli en sorts person och jag undrar om det är en sort jag skulle komma överens med. Alla världens Tiffany’s svassar runt i tajta pennkjolar, höga klackar och kråsiga blusar. De är perfekt sminkade och bär tunga parfymer som dröjer sig kvar i rummet efter att de har lämnat det. Naglarna är långa och felfritt manikyrerade och i öronen har de stora pärlor. De jobbar på juristfirma eller som ekonomichefer på något finansbolag.
Nu kanske jag går till överdrift i mina fördomar men bortsett från utsikterna att dela lägenhet med en som heter Tiffany är det som gör att jag tvekar att rummet ligger en bit bort. Det ligger i Sunset och i Sunset är det alltid dimma. Solen skiner alltså inte där oavsett hur vackert vädret är i övriga San Francisco. Sunset är det enda ställe där du faktiskt aldrig kommer få se just the sunset (solnedgången alltså) (i princip).
Men det ligger intill havet. Det brusar, det blåser friskt. Det är frihet, det är grönt och det är nära till skolan.
Ja, så nu vet ni vad jag har att tampas med. Hyran skiljer sig också med närapå 300 dollar i månaden så det vore naturligtvis mycket mer ekonomiskt att bosätta mig i studion på Market Street.
Ikväll vet jag. Återkommer när beslutet är taget.
Det alternativ som också tycktes möjligt så sent som i förrgår är också det jag egentligen hade föredragit framför båda de andra. Det är dock en annan lång historia som jag inte hinner färdigställa just nu. Den som orkar gå upp mitt i natten/gryningen får läsa den då. Annars får ni vänta till imorgon.
Ciao så länge!
