trollresor.blogg.se

Jag stiger upp tidigt och ger mig av mot Harriet Street ungefär samtidigt som morgonsolen stiger över himlen och skänker ett romantiskt skimmer till betongen, de nyligen tömda soptunnorna och gatusoparna som spolar trottoarerna med vatten som likt glittrande vattenfall forsar ner i gatbrunnarna.

Jag korsar Market street där slipshängda kostymnissar och högklackade affärskvinnor skyndar mot arbetet med namnmärkta Starbuckskoppar i händerna och mobilheadseten redan på plats i öronen. Sedan fortsätter jag över till 6th Street och stiger in i de hemlösas råskinnade, nedslitna rike. Här möts jag också av högklackade människor men av obestämt kön som vinglar fram i rosa läppstift och korta kjolar jämte gråskäggiga män i håliga kläder som drar berg av sopsäckar och smutsiga madrasser på sina stulna kundvagnar.

Jag fokuserar blicken i fjärran och skjuter fram över gatorna till synes utan att notera den påträngande lukten av misströstan, nöd och hjälplöshet. Inuti blöder jag för alla dessa vrak som sedan länge förlorat sig själva i rännstenen. En del är unga. Höga på droger och annat ropar de efter mig: Goodmorning Sweetheart! How ya doing?

Och det finns inget hopp. För om tjugo år är det de som sitter på en sopsäck med dimmiga blickar och stirrar ut i intet. Man kan fråga sig hur en sådan framtid ens är tänkbar för medborgarna i det som kallas möjligheternas land.

Allt det tänker jag. Men jag fortsätter. Rakt fram. Och jag ser inte, jag hör inte, jag bara går och jag vågar inte stanna.

Till sist hittar jag Harriet Street som en ensam grön oas mitt i ruffet. Här är husfasaderna inte vittrade av smuts och vanvård utan skiner tvärtom vita och nymålade i solskenet.

Jag ringer på klockan till nummer 36 och dörren öppnas av Jessie som bjuder upp mig till lägenheten. Den är ljus och luftig med trägolv och vita väggar. Efter en snabb rundvisning visas jag till en stol vid köksbordet som redan intagits av ett gäng översociala tjejer. Medan jag fyller i ansökningsbladet droppar fler brudar av samma beskaffenhet in. Alla är superpratsamma, superglada, supertrevliga och mest av allt: superamerikanska. Jag är den udda strumpan i strumplådan och sitter klistrad vid väggen utan att lyckas inflika mer än ett ”yes, no, mm, hmm.” mellan de smattrande replikskiftena. Alla är hajpade och gör sitt yttersta för att impa på hyresvärdarna med gälla skratt och fejkat intresse för varandra.

   ”Oh really, you’re from New York?” säger de och tittar på varandra under mascaratunga ögonfransar medan de egentligen tänker: Give up bitch, this place is mine.

Jag har redan gett upp och funderar på hur jag ska lyckas få tillräckligt med uppmärksamhet för att utan att vara otrevlig kunna annonsera min reträtt.

Tillfället yppar sig inte. Alla måste nämligen också presentera sig för Claire som sitter i vardagsrummet på andra sidan lägenheten. Alltså dryper jag iväg dit för att i alla fall ha gjort vad jag kunnat av situationen men Claire är upptagen med någon annan kvittrande tjej och viftar undan mig med ett: We’ll talk soon.

Efter ytterligare fyrtio minuter när alla tjejer på ett eller annat sätt lyckats komma före mig till Claire genom att med samma brutala trevlighet köra bort varandra är det min tur som sista kvinna att få ordet. Claire är vänlig men uppenbart trött efter att ha ställt samma frågor femton gånger till alla föregående kandidater så vi pratar bara en stund innan jag till sist kan förpassa mig ut på gatan igen.

Några fler kommentarer nödvängiga? I think not. .