I Golden Gate Parken
Jag sitter i skrivande stund i en slänt i Golden Gate parken. Dimmolnen glider snabbt fram över himlen men solen lyser igenom dem och värmer ändå. Luften genomsyras av de taktfasta rytmerna från ett trumband som ihärdigt spelar en bit ifrån mig. Ur en liten brun organisk pappkartong äter jag en god men löjligt dyr sallad som jag själv komponerat i Whole Foods självplockdisk. Till efterrätt öppnar jag en låda med "Wasabi peas" Som är så starka att det sticker i nacken, näsan börjar rinna och tungan domnar.
Nedanför mig sitter tre machopappor med sina bebisar. Alla har svällande biceps, tajta tröjor, solglasögon och varsin dunig unge i famnen.
Det är inte riktigt vad jag hade förväntat mig i USA faktiskt. Deras brölande avbryts bara ibland när de måste se till något av barnen som ska matas med nappflaska eller när den lilla taxen som också tillhör sällskapet sätter av efter de andra lösa hundarna som skjuter fram och tillbaka genom parken som vilsekomna fyrverkeripjäser.
Varefter eftermiddagen lider mot tidig kväll dyker fler ungdomar upp och sätter sig som små öar i gräset. Ovanför mig sitter ett par granna grabbar och jammar på sina gitarrer som vore de Bob Dylans kompband. Strax kastar en stor kille i rutiga byxor en amerikansk fotboll som en projektil rakt ut i buskarna och springer skrikande efter den. Ett gäng underåriga brudar röker okända substanser för brinnande livet och den grönaktiga röken puffar lojt iväg rakt i ansiktet på en stackars unge som hostande springer tillbaka till sin syster. Strax nedanför dem, precis intill mig sitter ytterligare tre unga tjejer och knäpper eld på vad som ser ut som en liten visselpipa eller ett läppstift men som när de fått fyr på den avger stora rökmoln som seglar upp i himlen där vinden skingrar dem.
Längre upp i backen drar någon några gnällande toner på ett munspel och när jag skuggar handen för ögonen och spanar upp mot backkrönet ser jag ett annat band som ställt upp sig med piano, bas och elgitarr. Snart får trummarnas timslånga klinkande konkurrens av svängande blues som är så medryckande att jag inte kan sitta still utan börjar gunga med i de musikaliska vågorna.
Efter ett första instrumentalt intro börjar en kille raspande och inlevelsefullt sjunga i mikrofonen och det är så bra, så fruktansvärt bra. Basen som hummar, gitarrerna som sträcker sig och knäpper ifrån sig vibrerande ackord under en då och då återkommande slinga av spasmiskt munspel.
Golden gate parken är ett bra ställe för den som vill avnjuta gratis musik!
Det börjar dock bli dags för mig att dra mig tillbaka mot den smutsiga betongen i the Tenderloin för jag ska möta Martha och äta middag klockan sju.
Nu är det iallafall sista natten i de kvarteren för imorgon flyttar jag till Market Street. Det är inte världens bästa område det heller men det ligger i alla fall utanför Tenderloins gränser vilket ska bli en trevlig förändring.
