trollresor.blogg.se

Jag och mina norska vänner Martha och Hanne fick tipset av en pratsam grad-student på campus att gå och kolla med Parkmerced om de inte hade några lediga bostäder. Parkmerced (utalas PArk-mörsej) ligger precis intill campus och materialiserar den amerikanska familjedrömmen. Det är ett enormt område med idylliska townhouses omgärdade av gröna, välklippta gräsmattor och blomsterrabatter.

Vi går alltså till deras kontor efter skolan. Vi är tre studentjäntor som kliver in genom dörrarna till en reception som domineras av en polerad receptionsdisk och en sprakande eld i en genomskinlig glaspelare som delar rummet i två. Smakfullt utspridda över det blanka granitgolvet står grupper av soffor och fåtöljer på lagom avstånd från varandra för bekväm avskildhet. En kostymklädd man med vattenkammad sidbena hälsar oss välkomna och visar ner oss i en av dem medan han går och hämtar någon som kan hjälpa oss.

En kort stund senare kommer Christina Ruiz. Christina Ruiz är, förutom sina ganska illasittande kostymbyxor, ett under av korrekthet.

Leendet går precis så långt, men inte en millimeter längre än att det blottar en rad kritvita jämna tänder. Det mörka håret är uppsatt i en välformad knut ur vilken inga lösa slingor undsluppit.

Hon sträcker fram sin armbandsrasslande hand med leopardmönstermålade naglar (hur målar man leopardmönster på naglarna?) och hälsar:

   ”Hi and welcome to Parkmerced, how can I help you ladies?”

Vi förklarar att vi skulle vilja hitta en tresovrumslägenhet att dela för ett överkomligt pris.

   ”Okay, let me go check and see what we’ve got.” säger Christina och försvinner iväg genom ett par frostglasade svängdörrar.

Bara en stund senare kommer hon tillbaka och säger att de faktiskt råkar ha ett par alternativ tillgängliga. Vill vi att hon ska visa oss hur de ser ut?

Visst, tänker vi med hoppet stigande inom oss.

Christina visar ut oss i solskenet och låser upp en liten bil som hon, efter att vi tagit plats, snabbt manövrar fram genom bostadsområdet alltmedan hon kallpratandes ställer frågor men ointresserat lyssnar på svaren. Christina representerar allt som faller inom ramarna för korrekt artighet och amerikansk försäljningsteknik. Hon ställer frågor men lyssnar ointresserat på svaren, hon skrattar men utan glädje och hela tiden är hon fruktansvärt professionell och saklig.

 

Vi får titta på två lägenheter i det så kallade ”the Tower.” Jag hade tänkt mig något halvsunkigt med beiga, fläckiga heltäckningsmattor och ett ofräscht kök. Mina föreställningar är helt fel: Allt glänser och glimmar, i lobbyn längst ner finns ett privatgym för de boende och hissen glider tyst upp till rätt våningsplan. Lägenheten är enorm. Enorm och tom. Vi är tre utbytesstudenter utan möbler och utan särskilt mycket pengar att köpa några för. Vad ska vi fylla upp så många ekande rum med?

Dessutom är hyran alldeles för hög.

Vi säger att det nog inte är aktuellt och Christina kommer med förslaget att vi ska titta på ett two-bedroom-townhouse också bara så vi får se hur det ser ut.

Alltså glider vi vidare till ett område med rödspacklade radhusliknande byggnader.

I det här området tänker jag mig att välbetalda mammor och pappor huserar med sina tre telningar som de om dagarna lämnar av på montissoridagiset ett stenkast bort.

   ”This is a two bedroom townhouse but it’ll give you the feeling of what a three bedroom townhouse looks like although that obviously is a lot bigger, I mean a lot¸ this is really small in comparison.” säger Christina och låser upp dörren som visar sig leda till vidder av utrymme.

Det här är riktigt fint. Köket skiljs från vardagsrummet av en mellanvägg med dörröppningar på båda sidor. Golven är i trä och en vriden trappa leder till två stora sovrum på övervåningen intill ett kaklat badrum.

Hyran är dessutom mer överkomlig än lägenheterna.

Christina kör oss tillbaka till kontoret och frågar om det är något vi är intresserade av. De här husen är populära och går åt fort så om vi vill ha något måste vi bestämma oss idag. Hyran stiger dessutom för varje dag som går. Idag ligger den på 3378 dollar/månad men redan om ett par dagar kan den ligga på 3900 istället ler hon.

Hon lämnar oss i soffgruppen och går in på sitt kontor så vi kan överlägga. Där sitter vi och räknar dollar och konverterar till svenska och norska kronor och vrider och vänder och kommer fram till att vi nog inte har råd. Även om det är jätte fint och vi gärna vill bo tillsammans är det inte värt de pengar det skulle kosta.

Fast om vi fick tag på en fjärde roomie? Två personer i varje sovrum skulle ta ner hyran till betydligt rimligare nivåer (fortfarande orimliga nivåer var än annars du befinner dig i världen, men nu är vi i San Francisco och här har begreppen en annan betydelse).

Christina spricker upp i ännu ett falskt förtjusande leende när vi en stund senare säger att vi nog kan tänka oss att hyra huset förutsatt att vi hittar en fjärde person som vill bo med oss.

   ”But great. You have to fill out this application and it’ll cost you a 40 non-refundable dollars each.”

Vi bestämmer oss för att göra det.

   ”In order for me to be able to hold the apartment for you so that the rent won’t increase you also have to pay a deposit of $500 and sign the leases.”

Det här tycker inte jag känns bra. Jag vill inte skriva på något jag inte hunnit tänka över men Christina säger att det är nödvändigt. Om vi skulle ändra oss har vi ändå 48 timmar på oss inom vilka de femhundra dollarna kommer återbetalas.

Till sist går vi med på det. Parkmerced är ett välkänt område i San Francisco och jag kan inte tänka mig att de sysslar med något fuffens. Christina kommer alltså tillbaka med ett elektroniskt kontrakt på sin ipad.

   ”Just sign all of the fields by clicking on them and writing your signature on the screen.” förklarar hon och ger oss ipaden.

Jag säger att jag nog vill läsa igenom kontraket först.

   ”Sure.” säger hon, ”it’s 28 pages.” och så försvinner hon igen.

Jag orkar såklart inte läsa ett kontrakt på 28 sidor men jag kollar igenom alla punkter och läser mer noggrant de som är av intresse. Inget verkar egentligen särskilt konstigt förutom att Christina glömt säga att extra kostnader tillkommer för vatten, sopor, el, gas, internet och hemförsäkring.

När hon kommer tillbaka igen en stund senare frågar jag om det och hon säger att jo, så är det ju.

   ”Jaha, kan du ge oss några siffor på vad det kostar?” frågar jag.

   ”Nja, det beror på förbrukningen, så det är svårt att säga.”

   ”Jamen du måste väl kunna ge oss några medelvärden på vad hushållen brukar betala.”

Christina ler igen och försvinner iväg för att ta reda på det.

En stund senare kommer hon tillbaka och meddelar att det inte är särskilt höga avgifter för något av grejerna så det påverkar inte hyran så mycket. Jag dubbelkollar detta på kvällen när jag kommer hem, med de bolag som levererar de olika sakerna och det visar sig stämma.

 

Tyvärr hittade vi ingen fjärde roomie. Vi träffade en som hette Shaun och som var jätte intresserad. Shaun hade ofokuserade ögon, ett slappt leende och jobbade som säkerhetsvakt. Han kändes inte som säkerhetsvaktstypen. Han kom cruisande i en bil med hiphop på högsta volym och sin polare med flottigt backslick och skäggruta under underläppen.

Vi sa att vi skulle höra av oss.

Sedan trodde vi att han hade snott Hannes telefon. Det hade han inte men bara det faktum att vi ens misstänkte honom gjorde att han kanske inte kändes som den idealiske roomien.

 

För övrigt var intresset svalt. Vi träffade en dryg gaykille med långa gula naglar som erbjöd sig att hyra vardagsrummet för en lägre hyra.

En tysk tjej anmälde också sitt intresse men tyckte sedan att hyran var för hög.

Så det var det.

Till sist rann tiden och ut och det var bara att inse att vi inte skulle få vårt fina lilla radhus i Parkmerced.