Det där som kallas hemlängtan
Jag har drabbats av en första släng av hemlängtan. Jag vaknade med den idag och den är av ett ganska allvarligt slag. Just nu är jag trött på en massa saker här. Alla uteliggare, alla lukter av hasch och urin, alla människor överallt, all betong, alla weirdos som ropar efter en, och knarkare som sitter och eldar droger i gathörnen. Jag är trött på att behöva starta varje konversation med "My name is Anna, I'm from Sweden, I will study here a year and...."
Jag önskar jag kunde flyga hem, bara över dagen liksom. Få andas svensk, frisk luft, gå till skogen med Ruben, träffa människor jag saknar, sova i en bekväm säng ensam i mitt rum.
Det känns ganska jobbigt just nu.
Kanske blir det bättre när skolan börjar på måndag. När man hittar rutiner och en ny vardag. Jag hoppas det. Men det kommer ta ett tag. Så är det ju.
Jag ber om ursäkt för det här negativa inlägget. It's just the way it is.
Nu ska jag försöka ta mig till någon grön park i solskenet och där ska jag lägga mig och läsa Harry Potter. Harry är min vän i nöden. Jag kan fly verkligheten ett tag och bosätta mig i den magiska mysigheten på Hogwarts.
Det är vad jag ska göra.
Vi hörs!
Och jag saknar den här tjatiga lilla figuren.
