Äventyr på Ikea
För tillfället slaggar jag på det lilla sängloftet högt upp i våra välvda takhöjder. Eftersom Shelby gärna vill ha den här sängen ledig för eventuella övernattande gäster måste jag dock skaffa en egen. Martha var i samma situation och således gjorde vi idag (läs igår) sällskap till det blågula meckat Ikea.
Ikea ligger i Emeryville utanför Oakland och när klockan gott och väl passerat fem och skolan var slut för dagen tog vi BARTen i visslande fart genom tunnlarna över vattnet. Så fort vi lämnat San Francisco bakom oss lättade dimslöjorna och vi hamnade i ett soldränkt Oakland.
Ikea = hemkänsla.
Den fyrkantiga lådan i blå och gul plåt tornade upp sig framför oss och det enda som förtog Svenskheten var palmerna som vajade lojt i kvällsvinden. Vi steg in genom de automatiska skjutdörrarna till denna massproducerande möbeljätte där doften av korv och nya textiler låg tjock som duntäcken i luften.
Jag sprang omkring och läste högt på möbellapparna för att visa att jag minsann, till skillnad från varuhusets anställda, faktiskt kunde uttala alla namn på möblerna. Bara en sådan sak borde kvalificera mig till ett högbetalt hedersuppdrag som svensk Ikeatolk. Jag kunde stå med en karta och visa var alla de svenska orter som namngett möblerna ligger. För den som är extra intresserad kunde jag dela ut ”Fun facts” om den svenska landsbyggden.
Eftersom tiden var knapp hann vi inte strosa runt på det vanliga sporadiska sätt som hör Ikeabesök till. Ni vet då man tittar in i de uppbyggda köken och provsitter en stol här och en soffa där medan man låtsas att det är ens eget smakfullt inredda hem.
Istället jäktade vi fram genom gångarna och ryckte åt oss de oumbärliga förnödenheter som Ikea tillhandahåller (doftljus, galgar, örngott och en röd-och-vit kökshandduk som vi brukade ha på caféet och som jag därför känner mig hemma med).
Till sist kom vi fram till sängavdelningen. En sak som är konstigt i USA är att alla här sover på prinsessan-på-ärten sängar. De har en platt sängbotten och en bäddmadrass och som en 500-grams hamburgare mellan dessa två ligger en enormt tjock och studsig spiralmadrass.
Vi provade några sängar men det var inte som om det slutgiltiga beslutet på något sätt berodde på graden av komfort utan valet föll på den säng som märkts med den lägsta prislappen. Jag tyckte ändå det var värt att lägga ett par extra hundralappar på en något fastare madrass eftersom mjuka sängar med för mycket svikt ger mig känslan av att studsa ur dem så fort jag vänder mig.
Personalen här var otrevligare än i någon annan amerikansk butik jag hittills handlat i. Jag undrar om det är den svenska mentaliteten som genomsyrar hela kedjan och hjärntvättar alla hurtiga amerikanare till att bli lika buttert tysta som svenskarna. Fast nej, Svenskar (generellt sett) är hundra gånger trevligare än det här servicehatande gänget.
Eftersom en blågulrandig kille hängde vid informationsdisken tänkte jag att han var rätt person att fråga vilken av de tre olika prislapparna på sängen som gällde. Han gav mig en så ointresserad blick i gengäld att jag undrade om jag av misstag frågat vilken grå nyans på madrasserna han tyckte var snyggast.
“The lower tag shows the price of the bed, the upper the price of the mattress.” var det han till sist lyckades pressa fram mellan de slappt hängande läpparna. Eftersom det växte hela klasar med lappar på både sängen och madrassen frågade Martha om han inte kunde följa med och visa vad han menade. Bara det att hon faktiskt måste be om det var ett under i det här landet där affärsbiträdena vanligtvis dansar fram i glädjeyra med headsetena käckt på svaj medan de entusiastiskt tjattrande visar alla priser i hela butiken innan man ens hunnit ställa frågan.
Vi satte oss på en säng och knappade på miniräknarna och räknade på priser i svenska och norska kronor och konverterade fram och tillbaka. Jodå, priset var mycket överkomligt. Fast sedan kom vi på att skatten nog inte var inkluderad. Jag återvände till Mister I-don’t-care-so-don’t-ask-me som bekräftade att skatten inte var inkluderad utan adderades som ytterligare nio procent på priset (VARFÖR kan de inte skriva ut direkt vad hela kostnaden är, jag begriper inte det.) Dessutom var vi på grund av vår ovana att frakta sängar på tunnelbanan tvungna att beställa hemleverans.
Till sist hade jag ändå kommit fram till att priset med alla tillägg och skatter var acceptabelt så då återstod bara att sprinta sista sträckan genom lokalerna och rafsa ihop kuddar, täcken och påslakan på vägen ner till tag-själv-lagret. Någonstans stannade vi till och åt middag också. Och vad är väl mer självklart för en svensk på Ikea än en redig tallrik köttbullar med mos och lingon?
Runt kvart i nio ropade de I högtalarna att Ikea skulle stänga och alla sista-minuten-handlande kunder ombads ta sig mot kassorna. Vi spurtade mellan hyllorna på lagret och plockade ner de saker vi skulle ha. Med våra överlastade vagnar tågade vi därefter till kassan och betalade.
När vi skulle beställa hemleverens rådde de oss istället att ta en taxi med sängarna. Det skulle bli billigare och Ikea kunde änd inte köra hem sängarna förrän tidigast på fredag.
En hjälpsam tjej (men på ett lika slappt och halvintresserat sätt) ringde två taxi-vanar åt oss som vi väntade på ute i dem svarta kvällen. Efter en kvart dök en ensam chaufför upp i en liten platt Volksvwagen.
”You ain’t gonna fit that in here.” sa han när han fick syn på oss gömda bakom bergen av sängar och madrasser.
”Nej, vi vet”, sa vi, ”det var därför vi beställde varsin van.”
”Okay, lbut they sent me." ”
Taxichauffören ringde efer en större bil som dök upp ytterligare en stund senare. Den nye chauffören trodde att han kunde få in båda sängarna i bakutrymmet och efter en del baxande och rumsterande kunde vi konstatera att han hade rätt. Priset var högre än vad tjejen på Ikea hade sagt men det var ändå billigare än en hemleverans och dessutom fick vi ju oss själva hemlevererade på köpet så det var en win-win situation.
Jag, en självständig människa som prompt ska klara mig själv i alla lägen, viftade bort all hjälp som Martha erbjöd mig efter att taxichauffören släppt av mig på Market street: Äsch, det där kan jag på egen hand, jag tar hissen upp.
Så Martha och taxichaffisen brassade vidare och där stod jag i foajén med en säng, en madrass och en sprängfylld Ikeapåse.
No problem dude.
Förutom att hissen inte funkade.
Hissen i det här huset är lurig på det sättet att man måste sätta nyckeln i ett av fem nyckelhål och vrida samtidigt som man trycker på knappen till den våning man önskar beträda. Jag gjorde detta helt i enlighet med vad Shelby visat mig förut. Däremot uteblev den förväntade uppåtgående effekten. Efter ett antal misslyckade försök kom jag inte på annan råd än att försöka ta mig upp med picket och packet i trapporna. Alltså satte jag fart på benen och sprang upp och ned fyra våningar med madrassen och kassen. Sedan återstod bara den simpla uppgiften att frakta upp sängen.
”Den är ju i alla fall inte särskilt tung”, tänkte jag och tryckte upp den för första trappan. Nejdå, tung är den inte, däremot är den lång och rektangulär och passar illa i våra smala trappor med tvära hörn. Efter en svettig närkamp med den glidande plastinslagna sängen hade jag fått upp den på andra avsatsen (en halv våning) och gav upp. Att få ner sängen var dock inte lika ”lätt” som att få upp den. Den satt fast och gick varken fram eller tillbaka. Där stod jag alltså, klockan elva på kvällen, med en säng fastkilad i trappuppgången och en innerlig önskan om att mina grannar inte skulle få för sig att springa nattmaraton i trappan.
Efter en stund hade jag lyckats trycka till eländet så det åkte ner igen. En kille kom förbi men han bodde visst i huset bredvid och skulle bara tvätta i vår källare. Hans nycklar passade inte i hissen så han ryckte på axlarna och gick därifrån.
Jag ställde mig i hissen och försökte mixtra med nycklar och nyckelhål och hissknappar och till min stora glädje satte hissen till sist fart i uppåtgående riktning. Svisch, svisch lät det när den fortsatte förbi fyran. Det var inte alls jag som fått igång den utan någon som tryckt upp den på femte våningen. Denne någon visade sig vara en trevlig snubbe som också skulle tvätta. Han var mycket medkännande när jag förklarat situationen:
”But oh, why doesn’t your key work? I’m really high right now but we’ve got to work this out for you.”
Kanske på grund av min grannes pårökta tillstånd blev det inte så mycket mer gjort än lite tafatt tafflande med nycklarna innan han gav upp och körde ner oss till källaren där han irrade iväg till tvättstugan med ett ”sorry” över axeln. Tio minuter senare när jag åkt upp och ner ytterligare några gånger mellan källarplanet och entréplanet kom han tillbaka och jag kunde fråga om han inte kunde använda sina nycklar och hjälpa mig upp på fyran.
”Eh yeah, smart idea. I sure can do that.#
Eh, yeah, thanks dude.
Slutligen fick jag alltså upp den där förbaskade sängbottnen och lyckades hasa in med den i lägenheten innan jag stupade i säng. Jag får väl ta och montera den imorgon. Nu måste jag för tusan sova. Klockan är nästan två på natten och jag ska upp om fem timmar.
End of story.
