Morgonen efter åkte jag hem. Här sitter jag med en Pumpkin Latte och filosoferar över livet i väntan på min flygplatsshuttle.
Det var på håret att jag missade den, min tidsplanering är ju som den är men det var inte enbart på grund av den. Anledningen var också den att bokhandeln utanför vilken shuttlen skulle stanna hade upphört. På hemsidan stod det att den skulle ligga i hörnet Green Street/ Wright Street men vilket av de fyra hörnen förblev en gåta eftersom det enda riktmärket (bokhandeln) var bortplockat. Jag ställde mig på måfå i ett hörn och hoppades att jag skulle se när shuttlen kom. Det gjorde jag också. Tre minuter senare blåste den förbi i hundraåttio. Hallå? Vilt vinkande satte jag fart efter den med väskorna dunsande mot benen. Föraren såg mig inte utan svängde runt ett hörn och försvann mot horisonten. KUL. Jag ringde till shuttleföretaget och tänkte att de kanske kunde kontakta föraren så han kunde vända tillbaka och hämta upp mig. En sval brud svarade: "Welcome to Peoria Shuttle, how may I help you?"
Jag förklarade situationenoch udnrade om hon kunde be shuttlen vända.
"We can't contact our drivers. Our shuttles always leave on time so if you've missed it you've missed it."
"Okay but I need to get to the airport."
"There's another one leaving at one, you can take that one." (som tur var hade jag bokat in mig på en tidigare shuttle än nödvändigt så jag skulle ha hunnit i tid till flyget även med den senare)
"Okay, but how can I know where the shuttle stop is? The bookstore that you have on your website has closed."
"I know that, but there is a sign."
"There's no sign here."
"There is a bus sign for Peoria shuttle there."
"No there isn't."
"Of course there is."
Jag fick ge mig och tacka (för vad?) och så la vi på. Jag tog en runda och inspekterade varenda lyktstolpe i alla fyra hörnen (det fanns ingen skylt) och undrade hur jag skulle lyckas pricka in den andra shuttlen när det inte fanns någon hållplats (tydligen ett återkommande problem i Champaign). Just då såg jag hur shuttlen jag skulle ha åkt med kom tillbaka på vägen. Jag hoppade upp och vinkade och viftade som en annan galning och lyckades förvånande nog fånga förarens uppmärksamhet. Vid ett rödlyse vinkade han till mig att jag skulle hoppa in så jag rusade rätt ut i gatan och slet upp dörren och baxade in mig själv och packningen i framsätet.
"Are you Anna?" frågade föraren, en vithårig gubbe med skägg och glasögon.
Jag bekfräftade att det var mitt namn och föraren sa att han var glad att de hade hittat mig. I baksätet satt en äldre dam också. Vi hämtade upp ytterligar en person och sedan brände vi ut på landsvägarna mot Chicago. Shuttleföraren var väldigt pratsam, tanten i baksätet också och vi hade en trevlig konversation om det ena och det andra. Vid ett tillfälle konstaterade föraren krasst att det bara fanns en riktigt ond makt i världen och det var "Satan himself." Jag tyckte det var bäst att byta ämne för att inte provocera fram en diskussion om Satan och Jesus som jag inte kände mig särskilt bekväm med. Det visade sig dock var oundvikligt för någon timme senare hade de två andra blivit avsläppta på Midway airport och det var bara jag kvar som skulle till O'hare.
Sekunden, jag skojar inte, sekunden efter att de andra två smällt igen dörren efter sig vände sig gubben mot mig och frågade:
"So Anna, do you know any Christians in Sweden or in San Francisco?"
"Öh... not really, I mean we don't discuss that too much, I think it's quite different in Sweden from here and..."
"Yeah, I'm just asking because I feel like Christianiy is losing it's grip here in America and that is not good."
Och sedan var han igång med en fyrtifoemminutersmonolog om kristendomen. Som värsta missionären började han berätta historier om Jesus och Gud och bibeln.
"Anna, have you ever heard about rebirth?"
"Öh... yeah, I guess."
"It's not what most people think it is. It is a spiritual rebirth, it's when you start to believe in Jesus. You know what Jesus said?"
"Eh, no?"
"He said that the only people that can get to heaven are those that are reborn, that open their minds to Jesus and believe, truly believe."
"Okay..."
"That is a choice that every person must make for themselves, you know what I mean? I can't make you start to believe in Jesus, but if you ask God, if you ask him for the truth, he will give it to you."
"Um... okay"
"Can I ask you, do you own a bible?"
"I have one at home I guess in Sweden."
"Good, that is good. As soon as you can you should read the fourth book of blablabla (jag minns inte vad han sa) and God will tell you the truth through the bible. Actually, I think you should go to the library when you get back to San Francisco and borrow a bible there, because it is really important to read that chapter."
"Haha, okay..."
"I'm telling ya, God will tell you the truth. Or as Jesus said... blablabla"
Först blev jag lite illa till mods. Jag menar där satt jag totalt utelämnad till den här, faktiskt mest fantatiske kristne jag någongin mött, som uppenbarligen tyckte det låg i hans händer att försöka omvända mig till en baptistkristen. Jag försökte att inte låta alltför besvärad för jag ville inte vara oartig (han var faktiskt trevlig) men samtidigt månade jag om att inte var för uppmuntrande heller (inte för att det behövdes någon uppmuntran, han höll låda i alla fall). Men sedan när jag insåg att han bara var lite överdrivet religiös tyckte jag att det var intressant för jag har aldrig träffat någon med så stark tro eller så starka åsikter som till största delen skiljer sig från min egen världsåskådning. Så jag frågade honom vad han trodde om vetenskap och evolutionsteorin och Eva och Adam och allt sådant där. Han svarade att han trodde på vetenskapen men ju mer vetenskap vi kommer fram till desto svårare är den att förklara och alltså MÅSTE det ju vara Gud som ligger bakom hela skapelsen. Vad hade jag för annan förklaring? (Öh, ja, vi snackar existensiell filosofi på hög nivå här, vad vill du att jag ska säga? Jo jag vet precis hur universum är uppbyggt och meningen med livet. Villd du veta?)
Adam och Eva var han i alla fall fast övertygad om var de verkliga förfäderna till alla människor ("but maybe they weren't white, and maybe they lived in Africa.")
Ja, det var lite roligt att höra hans idéer men till sist var vi framme och jag fick (med ganska lätt hjärta) ta farväl av min nye kristne vän och klättra ut genom dörren till O'Hare flygplats där snön just börjat falla.
Och därmed sätter jag punkt för ikväll för nu är jag trött och dessutom lite förkyld.
'
