Resan till Champaign
Så klockan är elva på kvällen och jag kom hem för någon timme sedan eftersom jag har haft rep vilket var relativt tråkigt med tanke på att jag mest sitter i bakgrunden och funderar över vädret.
I vilket fall innebär det att jag är trött för tillfället och jag kommer inte under några omständigheter orka berätta om hela helgen hos Nea så därför tänker jag dela in det i kapitel. Vi kan i logiskt matematisk ordning kalla det här kapitel ett.
Alltså, efter skolan i fredags begav jag mig hem och satte igång och packade. Det var ingen panik, planet gick först klockan kvart i tolv på natten så jag hade gott om tid på mig. Runt nio tog jag BARTen till flygplatsen där jag utan några komplikationer (konstigt, jag vet!) checkade in och tog mig genom alla säkerhetsspärrar.
På San Francisco flygplats finns alla faciliteter. Skulle någon drabbas av ett akut yogabehov finns det till och med ett Yoga rum att tillgå.
Jag åt sen middag medan jag väntade på planet. Terminal 2 var hypermodern. Allt var vitt och glänsande och stort och ekande. Dessutom var där knappt några människor. Inte så konstigt i och för sig med tnake på den sena timmen.
Flygresan var inte den mest bahagliga jag upplevt. För det första fick jag (no kidding) den sista lediga platsen vilken föga förvånande var mittensätet allra längst bak i planet. Jag vet inte om jag inbillade mig men det kändes som om jag hade mycket mindre utrymme för fötterna än vad det vanligtvis brukar vara och dessutom hade jag naturligtvis ingen flygplanskudde att luta mitt arma huvud mot. Ni vet hur det ofta brukar vara väldigt kallt på flygplan? Min erfarenhet är att man alltid fryser så jag hade tagit med ett antal tröjor och jackor och scarfar som jag satt inlindad i tills jag var tvungen att skala av mig dem igen i ett lager efter ett annat. För det här planet var INTE kallt, tvärtom, brusade varmluften ur AC:n och snart var det så kokande hett att jag, innan vi ens lämnat startbanan satt med svetten rinnande. Det var naturligtvis av största vikt att jag sov under de värdefulla fyra timmar som planet skulle susa genom luften till Chicago. Men har ni någonsin försökt sova sittande upprätt, med kramp i rumpan, avdomnade fötter,ostöttat huvud och två personer på varsin sida om dig som ständigt stöter till dig i sidan så du hoppar högt? Det var något av en utmaning som jag väl klarade sisådär.
Det var en lättnad när locket slog till i öronen och därmed signalerade att vi var på nedgång.
Till sist var jag framme på O'hare och eftersom jag inte hade någon incheckat bagage var det lätt att ta sig därifrån och till Shuttlen mot Neas stad.
Chicago var betydligt kallare än San Francisco och jag stod ute och huttrade medan morgonrodnaden spred sig över himlen. Till sist anlände shuttlen. Det var en liten en, inte alls en buss som jag hade tänkt mig, utan snarare en stor bil.
Jag hoppade in och efter att ha plockat upp ytterligare en indisk kille verkade dagens passagerare till Champaign vara fullbordade så vi satte av ut på motorvägen.
Efter ungefär 2.5 timmars bilreda var jag framme I Champaign och denna sköna syn var vad som mötte mig. Sprakande höstfärger och strålande sol på en klarblå himmel. Vilken lycka! Klockan var bara kvart över nio på morgonen så jag satte mig vid den berömda quaden och väntade på Nea som dök upp en stund senare.
Och här är hon, min guide och värdinna i soliga Champaign.
Och resten tar vi imorgon för nu är jag sjukt trött.
Natti!
