Yosemite picture bomb
Okej, här kommer foton från förra helgen. De flesta är mina egna men jag har också lånat några från Jan som åkte i vår bil. Han är den enda av oss som varit duktig och faktiskt lagt upp sina foton i dropboxkontot vi skapat för ändamålet.
Anyway, enjoy.
Martha, jag och Hanne provar mössor på Target eftersom vi blivit varnade för den extrema kyla som väntar under de nattliga timmarna i Yosemite...
I absolut kolmörker anlände vi till campingen halv ett på fredag natt efter en trevlig biltur på sju timmar (!). Det var långa köer ut ur stan och ett par timmar senare hamnade vi i köer igen på grund av någon olycka på motorvägen. Dessutom stannade vi på en stor mataffär för att köpa proviant som vi lyckades spränga in i de få lufthål som existerade i vår minst sagt fullpackade bil.
Bilresan gick bra, till största delen för att vi hade en så fantastisk förare (myself ;)) som tryggt framförde vår vita automatväxlade Toyota hela vägen.
Noteringar kring USAs vägar:
1. De har inga gatlysen. Inne i stan ja, men inte på motorvägarna. Där är det svart som natten förutom reflexerna som likt stenarna i Hans och Greta ringlar sig genom vägarna och avgränsar filerna. Det är vackert (så vacker en motorväg nu kan vara).
2. Motorvägarna delar sig HELA tiden. Man måste verkligen vara uppmärksam på skyltarna för rätt vad det är ligger man i en fil som tillsammans med kanske tre andra filer svänger av någon helt annanstans. Det spelar ingen roll om man ligger till vänster eller höger, båda avviker med samma frekvens. Smartast är att ligga så mycket i mitten som möjligt så man kan skifta åt ena eller andra hållet och undivika att slussas av motorvägen.
2.Landsvägarna är sjukt breda men man får bara köra om på vissa ställen och då är det långsam trafik som ska köra ut i en tillkommande högefil så den snabbare trafiken kan brassa förbi i originalfilen. Sedan upphör högerfilen igen och den som inte hunnit köra om får skylla sig själv (fast det var nästan ingen trafik alls).
3. Vägarna är inte så jämna som hemma utan räfflade och dundrande.
4. Folk är mindre hänsynsfulla på motorvägen. Hej jag blinkar att jag vill byta fil men ingen är snäll och saktar in för att ge mig plats. Till sist är det bara att inse att man inte väntar här, man bara byter och hoppas att man överlever.
Det blev alltså natt och vi snirklade oss på långa, svarta landsvägar ut i den Amerikanska landsbyggden. Vi såg knappt några bilar, inga människor och det hela påminde skrämmande mycket om upptakten till en rysare. Fem ungdomar i en bil i tomt mörker. Vi skämtade glatt (men med en udd av nervositet) om hur vi plötsligt skulle få motorstopp och tvingas stanna vid vägkanten. Strandade i ödemarken vore vi tills lykotrna till en ensam farkost sakta närmade sig på avstånd. Hopp om räddning. Eller...?
Sedan kom vi in på motorsågsmassaker och andra härliga ämnen så vi var lagom uppskrämda när vi snirklade oss in i skogen där campingen enligt Google maps skulle ligga. Allt verkade helt öde och mörkt och själlöst. Vi svängde in på en grusväg som enligt beräkningarna skulle tillhöra Bass Lake (där campingen låg). I slutet på vägen låg en mörk men ytterst ensam sjö. Ni måste verkligen föreställa er det kompakta mörkret och den totala avsaknaden av människor för att förstå hur obehagligt det var. Vi insåg att vi var på fel ställe och tänkte vända tillbaka till stora vägen. Av en ren ingivelse fortsatte vi istället till vänster på grusvägen och då, när vi kört ytterligare en bit såg vi plötsligt massor med parkerade bilar och en sprakande eld på håll och HURRA vi var framme!
Hanne försöker sätta upp tältet i kolmörkret. Det gick inte särskilt bra. Som tur var dök en tysk kille upp och hade den stora vänligheten att chop, chop, chop sätta alla pinnar och krokar rätt så vi efter en kvart hade ett fullgott komfortabelt hem att krypa in i. Vi hade aldrig klarat att sätta upp tältet utan honom så tack okända tyska kille för hjälpen.
Morgonstund har guld i mun, så här rörigt blev det med en gång. Vi sov alla i lager av kläder, mössor, halsdukar, sovsäckar och extra filtar. Det var KALLT ändå. Det var inte den skönaste sömn jag upplevt. Så fort solen steg på morgon blev det dock sommarvärme och det var bara att skala av alla lager tills man satt i shorts.
Vi var tvungna att tanka innan vi begav oss in i naturen. (Jans bild)
Det tog lite tid för oss att komma iväg och att hitta rätt. Till sist kom vi in i Yosemite i alla fall. Det blev en lång biltur på slingrande skogsvägar med irriterande bilister som låg i rumpan på mig och tyckte att jag körde för långsamt men
1. Det var låg hastighetsbegränsning, jag låg långt ÖVER den men ville inte precis äventyra mitt körkort, jag vet inte hur stränga de är här.
2- Hastighetsbegränsningarna är låga av en anledning. Yosemite är ett naturområde fullt med björnar och rådjur och andra varelser som när som helst kan få för sig att hoppa ut i vägen och med tanke på hur kurvigt det är är det svårt att förutse sådana händelser så jag tycker det är bättre att hålla en rimlig hastighet än att bränna på i 80 i kurvorna (vilket de flesta helt oförskräckt gjorde).
Resultatet blev i alla fall att jag med jämna mellanrum tvingades köra in i fickor och släppa förbi alla idioter som tyckte det var helt normalt att köra 50 km/h för fort.
Till sist kom vi alla fall ut ur "tunneln" som ni ser i bakgrunden och vilken SYN det var.
Trollet var med.
Martha och Nicole tittar på den fantastiska utsikten.
Hanne hoppar.
Vi åt medhavd matsäck. (Jans bild)
Yosemite valley brann i klara höstfärger. Vilken lycka! Jag blev nästan tårögd för jag saknar höstfärgerna från hemma. Dagen hade klätt sig i en märklig kombination av sommarvärme och höstfärger.
"Hiking". Det blev egentligen mest att åka bil under den här resan så jag hoppas vi kan återvända i vår för lite mer real-nature-experience. Då finns det dessutom enligt gubben i turistinformationen, porlande vattenfall och forsar. Nu var de helt uttorkade.
Fiiiiint
Berg.
Vädret var strålande.
Höstlöv.
Ett skogstroll i skogen.
Hej hej.
Trollet ville vara med på många bilder.
Fina löv.
Mer fina löv.
Bro över uttorkad fors.
Hanne fotar. (Jans bild)
(Jans bild)
Massa natur
Jan och Hanne fotar det lilla vatten som fortfarande existerade.
Jag med.
Oh lala.
Nicole och Martha solar på stranden i eftermiddagssolen.
Go iphone!
The Dome
Hanne i tältet när mörkret och kylan återvänt.
Martha och Hanne hade köpt likadana jackor fast i olika färger.
Natt vid Bass Lake (Jans bild.)
Stjärnhimlen var otrolig. (Jans bild)
På söndagen var det dags att försöka packa in allt i bilen igen. Det var en utmaning, som att lägga ett tredimensionellt pussel ungefär.
Innan vi skulle återvända till San Francisco tog vi ytterligare en tur till Yosemite för att titta på utsikten vid Glacier point. Det här är på vägen upp dit.
Martha vid Glacier point.
Ja, ni ser ju hur otroligt vackert det var, fast inte riktigt, för det går inte att återge på foton, det var nog den vackraste natur jag någonsin sett. Till vänster ser ni "the Dome" igen.
Jan och Nicole chillar och spanar in utsikten.
Jan lutar sig på "the Dome". (Det var jag som kom på den här fantastiska posen, min fantasi vet tydligen inga gränser.)
Martha lever farligt. (Jans bild)
Jag med. (Jans bild)
Haha, skulle kunna vara reklam för typ sport's wear. (Jans bild)
Jag är the master of Yoga. (Jans bild)
Till sist åkte vi hemåt igen. Det var ett äventyr i sig. På raka och breda landsvägar vindlade vi fram på den amerikanska landsbygden genom vidsträckta åkrar och fält med den dalande solen vid horisonten. Under hela resan lyssnade vi non-stop på jordens sämsta countrykanal som emellertid effektivt satte stämningen i bilen. I mina öron låter all countrymusik likadant: en mörkröstad snubbe sjunger: "hey girl" trettiofem gånger på raken till klinkande gitarrer. Alla sångtexter är hjärndöda och sliskiga och ingen melodi skiljer sig från någon annan. Efter att ha lyssnat på countrykanalen två dagar i sträck kunde vi dock alla fem låtarna utantill och sjöng helhjärtat med i refrängerna: "She looks like Carolinaaa, she feels like Californiaaaa".
Första delen av resan gick smärtfritt men i takt med att vi brände ut på motorvägen och förlorade kontakten med vår älskade countrykanal började det blåsa. Först fattade jag inte att det blåste utan undrande varför bilen plötsligt började skaka och åka fram och tillbaka utan att jag riktigt kunde kontrollera den. Sedan kom jag på att det var vinden som var så stark att den blåste bilen ur kurs. Jag fick det bekräftat en stund senare när vi passerade varningsskyltar för stark vind. Det är en sådan där grej som man inte har vanan inne för från Sverige. Körningen hemma kan påverkas av halka, regn och snöstorm men jag har aldrig varit med om att VINDEN tvingar en att hålla låg hastighet. Så var det i alla fall nu, det blåste full storm. Blåsten rev upp damm och smuts som kom flygande i stora moln över himlen. Det såg ut som dimma eller dis med enda skillnaden att det sprätte sand och smuts på fönstren.
Efter att vi kört på det här sättet ett tag och solen höll på att gå ner insåg vi att vi var på väg in i ett enormt, kolsvart moln som tornade upp sig vid horisonten. Det svarta molnet slukade alla bilar och kvävde allt ljus men det var inget annat att göra än att fortsätta in i det. Allt solljus försvann och det blev natt på ett ögonblick, vind och smuts piskade fönstren och bilen skakade som om vi kört in mitt i en orkan.
Efter ett tag kom vi som tur var oskadda ut på andra sidan och allt var som vanligt igen.
Mycket märkligt.
Solnedgång. (Jans bild)
Hejdå. (Jans bild)
