...
Kommer hem halv elva, dödstrött, har flugit, har inte sovit på planet utan försökt lära mig en Shakespeare sonnett (utan framgång) måste upp till skolan imorgon för att framföra sonetten (lycka till Anna), släpar mig in genom dörren med all packning och värkande huvud (trots att jag köpt en flygplanskudde). Anar oro direkt när jag inser att hela min garderob är blockerad av väskor och enorma högar med smutstvätt (inte min.) Borstar tänderna, kryper i pyjamas och ner i sängen och BAM, dörren flyger upp och in kommer Shelby med två pladdrande vänner i släptåg. Men HEJ, kul. Snubbla upp ur lakanen igen, skaka hand, förvirrad som en grönsak, måste börja kallprata på sena kvällen. Nice to meet you. Hell no. Och tydligen ska de sova här... MEN TACK FÖR ATT JAG FICK VETA!
Jag lovar, det kommer ett glatt inlägg om helgen hos Nea som var väldigt bra, men just nu är jag irriterad och trött och jag kan inte min förbaskade Shakespeare sonnett för jag hatar Shakespeare. Seriöst, jag struntar i om han har skrivit universums och årtusendenas mest fantastiska dramer. Min åsikt är att hade inte han kommit på Romeo och Julia så hade någon annan gjort det för det är inte precis jordens mest otänkbara och fantasifulla handling. Den amerikanska teatervärlden DYRKAR Shakespeare, han är större än någon potentiell gud. COME ON! Han är dammig och förlegad.och av någon anledning är min hjärna oemottaglig för hans sonnetter. Mitt huvud är stumt och det går inte in, varken ordningen på raderna eller ordningen på orden i raderna.
Så det blir roligt imorgon. Jippie. Särskilt nu när Shelby har sina vänner här som jag kan stirra på över frukostbordet (figure of speech eftersom vi inte har något bord, men ni förstår poängen) eftersom Shelby drar till skolan tidigt. Så det är jag och kidsen, fun life forever.
Nu ska jag sova, kanske kan lite sömn råda bot på grinigheten. (Först måste jag dock gå upp och släcka LAMPAN eftersom nattgästerna självklart går och lägger sig utan att göra det, tack för visad hänsyn.)
Sov gott.
