Så, det här internshippet bjuder på en del nya erfarenheter.
Igår (läs torsdag, jag påbörjade det här igår) var det som sagt Sneak Peak Event i Hillsborough och VAD jag önskar att jag hade en telefon att fota med! Nu får ni nöja er med mina taffliga beskrivningar. Stället där eventet hölls var alltså ett slott. Jag googlade det nyss och det har faktiskt en egen Wikipedia sida så här kan ni läsa om Carolands Chateau om ni är intresserade: http://en.wikipedia.org/wiki/Carolands
Vi möttes upp på teatern och sedan packade alla in sig i bilar och for iväg till Hillsborough som ligger en dryg halvtimme med bil utanför San Francisco. Det är ett rikemansområde med utbredda lyxvillor i grönlummiga trädgårdar. Inget av de omgärdande husen var dock något i jämförelse med Carolands Chateau. Vi körde fram till ett par kraftig svarta järngrindar som tyst gled upp när vi tryckt på porttelefonen och annonserat vår ankomst. På sidan av slottet fanns ett halvt parkeringsgarage där servicekipagen (aka vi) kunde köra in och lassa in vin och mat i slottet från en sidodörr. Byggnaden uppfördes i slutet på 1800-talet med inspiration av franska 1700-talsslott vilket märktes på den Europagenomsyrade inredningen (toaletten hade en pinne på toppen som man skulle DRA i, hör och häpna, mina amerikanska kollegor hade aldrig sett något liknande. (Inte för att toaletten precis var installerad under slottets första tidsera men ändå)). Undervåningen höll ett enormt tjänstefolkskök á la Downtown Abbey och en trappa upp låg det "lilla" köket. Det hade väggarna täckta med vitlaserade skåpluckor och eftersom det var så högt i tak fanns en trappa som ledde upp till en balkong som gick runt rummet med ännu fler skåp och bänkar. I mitten stoltserade en bred köksö med ekskiva som hade två ugnar, spishällar och en av tre diskhoar. Ett drömkök för den som älskar att laga mat, det hade varit den perfekta platsen för ett matlagningsprogram. Pluras jul nästa år kanske?
Två korta, gulliga tanter som jag inte kunde skilja på jobbade där och hjälpte oss ställa fram stolar till gästerna och plocka fram porslin och annat.
Karin (som är Susies, delägare, kusin) hade lagat maten och lassade upp mängder av mat på bänkarna som vi fick hjälpa till att förvandla till delikata snittar. SÅ mycket god mat, allt i form av munsbitar som konstnärligt radades upp på tjusiga fat. Det kändes som rena rama hemkunskapslektionen i ett lyxigare format när vi alla stod där och fyllde små formar med brieost och tranbärschutney och rullade rosor av lax och bredde små bruschetta. När gästerna anlände klockan sex skickades vi ut med varsitt fat att bjuda från medan de minglade runt med champagneglas i högsta hugg. Jag kände mig verkligen som en betjänt på typ Nobelmiddagen när jag gled runt i det rustika biblioteket med träpanel, fluffiga soffor i artonhundratalsstil och en sprakande brasa i den ornamentiska öppna spisen. I början var det inte så mycket folk och man kände sig snart som en tjatig unge när man kom med nya fat till samma klickar med människor var femte minut. Jag har ju så dåligt personminne också att jag inte kunde skilja på alla vithåriga, glasögonprydda gubbar i kostym. Kvinnorna var lite lättare att se skillnad på även om de flesta också var i 60-års åldern. En kvinna såg seriöst ut som någon från en 80-talssåpa: Ankläppar, fluffigt 80-talshår med lugg och överdrivet mycket smink. Hon åt inte en enda snitt.
De andra uppskattade dock maten och Karin överröstes av beröm. Vi som jobbade fick också smaka hur mycket vi ville så det var ju en trevlig middag.
Utanför biblioteket fanns en stor, ekande hall med två mattinklädda trappor som välvde sig från varsitt håll ner till entrén. Vartenda rum var ett konstverk med olika färgteman. Det finaste tyckte jag var ett där allt gick i ljusgrönt och de stora fönstren släppte in ljus från två håll. Om jag bodde i ett sådant hus skulle det vara där jag mestadels höll till, haha.
När vi vandrat ett antal varv med snittarna (fanns säkert ett tiotal olika att välja på) schasades alla in i "Balsalen" där vi ställt upp stolar tidigare på dagen. Balsalen gick i en crémefärgad rosa ton vilket inte var jätte fint men den hade en egen liten scen och enorma dörrar ut till trädgården.
Bill (andra delägaren) höll en evighetsmonolog till sina rika donatorer om teatern, kommande säsong och kommans pjäser som de kunde rösta på. Det är väldigt tydligt att det här är HANS teater och han har alltid sista ordet men om man har en åsikt så kan man alltså få lov att lufta den. Han är vänlig men dryper av självförtroende. Jag är lite rädd för honom.
Efter det var det i alla fall princip över. Vi plockade undan allt och for tillbaka till San Francisco. På det hela taget var det en intressant kväll, mycket roligare än det förra Sneak Peak Eventet.
Idag (alltså igår) har jag också jobbat fast på kontoret och sedermera med manusläsning av "Bauer" som är nästa pjäs med premiär om bara några veckor. Rehearsalen var inte särskilt rolig. Det var med Bill (som regisserar), manusförfattaren, de tre skådespelarna och någon annan kvinna, Tatiana, som jag inte riktigt vet vad hon jobbar med. Jag klev in den tid jag skulle vara där, alla satt redan i möte och såg upp och stirrade på mig. Sedan sa Tatiana:
"Ta en stol, sätt dig här så får du ett manus. När Lauren (manusförfattaren) ändrar någon replik stryker du den i manus, ok."
Och det var i princip det enda någon sa till mig på fem timmar! Ingen pratade med mig, de låtsades på det hela taget som om jag inte ens var i rummet så jag fattade inte ens varför jag SKULLE vara i rummet. Jag hade hellre suttit på kontoret och jobbat med hemsidan. Ni kan ju tänka er känslan att sitta runt ett bord med fem högt kreativa och framgångsrika människor som alla kastar idéer om ett manus som jag inte ens har läst och är i noll position att kommentera, mellan sig. Ett par gånger var det rast och alla gick och hämtade te och frukt men ingen talade om för mig vart man kunde göra det eller ens att jag fick det och jag kände mig hemskt obekväm i hela situationen och försökte bara göra mig så obetydlig som möjligt vilket inte var särskilt svårt eftersom jag tydligen blivit osynlig. Jag menar, hallå, kan någon hälsa, ställa en fråga eller bara SÄGA något till mig? Jag är en nykomling i ett sammanhang, brukar man inte försöka engagera den nya personen lite? Nej, andra sociala regler verkar gälla för dessa människor.
Efter en stund körde skådespelarna en dundrande genomläsning av hela manuset och det var ganska kul att höra med tanke på allt jag har lärt sig i skolan nu om teater och man faktiskt kan se att de gör vissa saker som vi har pratat om.
I min mening var det inget strålande manus. Välskrivet javisst men knappt någon action utan enbart en dialog mellan en självupptagen målare som inte ville måla längre och hans fru och förra älskarinna. Blablabla, det manliga geniet, blablabla, kvinnorna som stöttar och gör ALLT för honom utan att få något tillbaka, blablabla.
Jag var SÅ trött, jag fick kämpa, alltså verkligen KÄMPA för att hålla ögonen öppna efter ett tag, det är faktiskt tortyr att sitta och bara vilja sova utan att kunna göra det, nästan som om man håller på att bli medvetslös, man liksom zoomar ut fastän ögonen är öppna. Det hade varit fruktansvärt pinsamt om jag hade somnat mitt under genomläsningen. Jag tror inte att det här gänget hade tagit det med humor.
När det hela var över beordrade Tatiana mig att springa och hämta något på teatern (rehearsalrummet är på en annan men närliggande gata) och jag satte av som en liten apporterande hund. När jag kom tillbaka med lådan hon hade efterfrågat var hon typ: ja, nu kan du torka av bordet här.
Alltså förlåt men jag kände mig något hunsad, som klichén av internen som bara springer omkring som en betjänt och knappt en gång får ett tack till belöning.
När jag var klar med det hade alla återgått till ett annat möte med några andra personer och jag visste inte om jag kunde gå eller om jag förväntades stanna på även detta så jag gick in i rummet igen och stod lite trevande i bakgrunden, det var inte som om jag vågade avbryta dessa högt stående människors samtal med ett: Hrm hrm, ursääääkta, men kan jag gå nu eller ska jag vara kvar?
Efter en stund vände sig Tatiana till mig och typ: Ja, alltså du kan gå nu, förlåt om du inte fattade det.
HUR ska jag fatta det när ingen talar OM det för mig?
Herregud. Jag bräkte hejdå och satte av fortast möjligt därifrån.
Jag vet inte hur en mer självsäker person än jag skulle tackla en sådan här situation men det är sällan människor får mig att känna mig SÅ illa till mods, det krävs inte heller SÅ mycket för att få en stackars räddhågsen low-rang intern att känna sig lite bekvämare. Susie är ju snäll, det vet jag, hon log i alla fall några gånger mot mig men för resten av gänget har jag inte mycket till övers. Särskilt inte gubben som spelar Bauer. Han var otroligt upptagen av sitt eget skådespelargeni och när jag först kom dit och knackade på dörren (eftersom det är vad man brukar göra när man kommer till ett nytt ställe och inte vet om man stör) så satt han PRECIS innanför dörren, han hade inte ens behövt resa sig för att öppna den men tror ni han gjorde det? NEJ. Så jag stod där ute och antog att ingen hade hört mig och provade därför att öppna dörren som visade sig vara olåst. Jag höll på att få en smärre hjärtattack när jag fick syn på honom rätt innanför. En gubbe med halvlångt fett hår som inte ens säger hej till mig utan bara stirrar. Jag visste inte att han var skådespelaren då utan log lite och skyndade in till det inre rummet där mötet höll på.
Jag begriper mig inte på människor ibland.
På kvällen var det avskedsfest/app launching fest hemma hos Martha för hennes roomie Chris ska flytta till L.A och han tillsammans med Marthas andra roomie Guillarmo (eller något liknande?) har designat en boxningsapp som tydligen blivit godkänd av Apple nu.
Det var lite folk där redan och det blev en väldigt rolig kväll/natt med påföljden att jag bara har sovit fem timmar för jag KAN inte sova länge på dagarna, jag vaknar när solen börjar skina in genom fönstret helt enkelt. Idag ska jag subtabla, kul, kul ööh. Börjar iallafall inte förrän halv två.
Ciao du som orkat läsa hela det här enorma inlägget.
