trollresor.blogg.se -

Ja, jag lever...

Publicerad 2014-02-26 03:14:23 i Allmänt

... men mitt schema är maxat och jag har seriösa problem att hinna med allt så bloggandet hamnar tyvärr inte bland toppprioriteterna.

Just nu sitter jag till exempel på min Creative Writing lektion och låtsas anteckna vad läraren säger fast jag i själva verket bloggar. Hon är ändå så tjatig så jag känner inte att jag missar något vitalt. Den större delen av tiden bräker hon mest massa citat i en raspig mikrofon och ställer onödiga frågor till klassen: How many of you have been in love? How many of you have ever hated a body part? How many of you have wanted something that you couldn't have? How many of you have wanted something becaaaaaause you can't have it? How many of you grew up in a home where you were members of a particular faith? How many of you want to travel?

Det är samma sak varje vecka. Jag vägrar konsistent räcka upp handen för jag tycker det är så fånigt.

Även om det inte ser ut så på bloggen så har jag alltså mycket för händerna just nu. Skolan tar sin tid, läxorna sin och så jobbar jag ju också på SF Playhouse. Jag trivs utmärkt där. I alla fall när jag jobbar dag för då får jag bland annat skriva inlägg på hemsidan och bloggen. Ni kan läsa några av de roliga sakerna här:

http://sfplayhouse.org/sfph/things-to-do-in-san-francisco/ (Med undantag för de tre första punkterna har jag skapat den här trevliga listan över saker att göra i närheten av teatern).

http://sfplayhouse.org/blog/ - Här har jag skrivit ett inlägg om Aaron Loeb som vunnit the Glickman award. Check out om ni vill. Ni får scrolla lite för den är inte längre högst upp.

De flesta som jobbar där är supertrevliga. Min supervisor Donny är helt fantastisk och väldigt engagerad i sitt arbete, allt är "fucking awesome" enligt honom. De flesta andra som jobbar där är också trevliga. Jag har däremot svårt för den schemaansvarige som sitter i samma rum som jag. Hon är liten, högljudd (gäll så det skär i öronen) och kärv på ett sätt som får mig att känna mig illa till mods i hennes sällskap.

Inte riktigt min typ av person helt enkelt.

Det jag är mindre glad över är att jag också måste jobba vissa kvällar och helger under föreställningarna. Min uppgift är att försöka få folk att donera pengar till olika projekt som teatern har på gång. Jag HATAR att sälja saker, det är ingenting jag någonsin kommer jobba med (Hoppas, hoppas inte) och jag får ju inte betalt så jag har absolut noll motivation för hela grejen. Det slösar bara min tid.

I söndags var det också ett "special event" som jag jobbade på. Det är ett så kallat "Sneak Peak event" då den rikaste gräddan av teaterns subscribers (de donerar stora summor pengar) var bjudna till en introduktion av den kommande säsongen. Det var open bar och en dignande buffé med sushi, korv, kött räkor, bröd och ost som vi interns fick hjälpa till att ställa iordning innan. Tillställningen hölls på ett tjusigt galleri som ligger i närheten av teatern. Anledningen var att det fanns en känd tysk konstnär vid namn Rudolph Bauer vars tavlor till största del återfinns i det galleriet. Bauer föll i glömska efter att Solomon Guggenheim (museum i New York, någon?) hade lurat honom att skriva på ett kontrakt som gav Guggenheim rätt till alla tavlor han någonsin målade. Bauer slutade helt enkelt att måla för att han blev så arg på Guggenheim och Guggenheim, den räven, hämnades genom att plocka bort alla redan existerande tavlor från väggarna i sitt galleri och gömma undan dem i källaren. Bauers liv har nu blivit en pjäs som har världspremiär på SF Playhouse i mars. Jag ser fram emot att se den.

Nåväl, för att återvända till söndagen så var det alltså väldigt högtidligt och vi var alla tvungna att ha finkläder. Jag fick den ärofyllda uppgiften att stå i garderoben vilket jag var tacksam över för jag kan inte öppna champagneflaskor och det hade varit ganska olyckligt om jag råkat skjuta korkar på gästerna och spruta ner en av a miljondollartavlorna med champagne.

Det hela avlöpte iallafall utan några sådana incidenter och de 60 särskilt utvalda gästerna verkade nöjda. Redan innan folk trappade av fick vi som jobbat äta av buffén och dricka champagnel. Det blev alltså en lyxig söndagsmiddag kan man säga.

Jag ska jobba på ett liknande event nu på torsdag som tydligen ska hållas någonstans i närheten av San Mateo, en bit utanför San Francisco allts¨å. Just nu känner jag att det är för mycket specialarrangemang och för lite jobb på kontoret.

I lördags var jag, Martha och Marthas roomies Chris och Zeng Pheng i Santa Cruz. Anledningen var att Chris ska flytta tillbaka till L.A och hade lust att hitta på något sista helgen i SF. Chris körde och bilresan tog ungefär 1.5 timmar. Vädret var strålande och när vi kom till Santa Cruz köpte vi glass vilket verkligen skänkte en känsla av sommar. Längs med vattnet har de en "Boardwalk" med åkattraktioner och grejer så det var nästan som ett nöjesfält. Vi åkte inte så mycket men provade i alla fall bergochdalbanan. Annars strövade vi mest omkring under ett par timmar och avslutade med ett parti minigolf. På hemvägen köpte vi med oss mat som vi åt hemma hos Martha och co. framför vinter OS och sedan en dålig film. Det var en trevlig dag.

För en dryg vecka sedan fyllde Martha 25 år och vi åt middag i The Mission och drog sedan på ett par barer. En utav dem var en gaybar som var fullkomligt PACKAD (det var seriöst svårt att röra sig åt något håll alls) med män, de flesta med maskulin framtoning och svällande bröstmuskler (vilket var väl synligt eftersom det rådande modet tycktes vara så lite kläder som möjligt) , som bufflade omkring och stötte på varandra. Det var minst sagt... intressant. De hade manliga stripdansare och gayporr som rullade konstant på TV-skärmarna. Kvällen var väldigt rolig men slutade med den mindre roliga insikten att jag fått telefonen stulen vilket jag inte upptäckte förrän jag kom hem.

Jag har anmält det till polisen och måste också skicka in en anmälan till mitt försäkringsbolag vilket jag dock inte hunnit ta tag i ännu.

Ja, det var väl det senaste jag kan komma på just nu.

Nu är det bäst att jag återgår till att lyssna på den här lektionen...

Bye bye birdies!

Kommentarer (1)

Up-to-date Update

Publicerad 2014-02-06 08:59:44 i Allmänt

Yolo bloggen!

Terminen har dragit igång, första 1.5 veckorna av skola är avklarade, de flesta kurserna är skrivna i sten. Det är februari och det känns redan som om tiden flyger iväg.

Dessutom har jag kirrat ett internship. Japp, jag är självklart stolt över mig själv för den bedriften. Det är på marketingavdelningen på en teater här i stan: SF Playhouse. Det var inte så att jag planerat att göra det men när Hanne sa att hon skulle söka ett artistic internship (jag har marketing) och jag insåg att det fanns flera olika tänkte jag att jag väl i alla fall kunde prova.

Så då gjorde jag det och efter en telefonintervju med en iskall robotkvinna som gjorde mig supernervös och fick mig att prata dålig crapengelska blev jag (förvånande nog) kallad till en riktig intervju på teatern. Där träffade jag två sköna snubbar från marketing och audience avdelningen och ja resten är historia. Jag fick veta först i fredags att jag blivit antagen och spurtade direkt till skolan för att tala om det för Marilyn Jackson på IEEC. Med tio minuter till godo innan internationella kontoret stängde hastade jag in med andan i halsen. Jag var så upprymd över internshippet att jag helt glömde ställa de frågor jag undrade över. Istället fick jag en bunt papper i knäet och Marilyn sa att jag måste få en lärare att skriva under på att det här intershippet är relevant för mina studier på skolan. Öööh... det är väl egentligen tveksamt så min nya lycka förbyttes snabbt i tvivel.

Dessutom har mitt engagemang för IEEC varit minst sagt bristfälligt under förra terminen och då det var ett krav att lista allt man gjort för organisationen för att få internshippet godkänt så tänkte jag att nu blir det ingenting i alla fall. Typiskt IEEC att stå ivägen för eleverna istället för att hjälpa dem. Jag drog en halvlögn om vad jag gjort i the Creative Team (I praktiken ingenting) och till min stora glädje godkände Marilyn min ansökan igår och således begav jag mig till SF Playhouse idag för första dagen på "jobbet". Det gick strålande. Jag fick skriva/klippa ihop korta texter som kommer upp på Google om man söker på vissa av SFPs pjäser. Jag kände mig supercool. Klockan sju var det föreställning och jag var tvungen att gå runt med en clipboard i pauserna och försöka ragga folk till att donera pengar till olika projekt som SF Playhouse har. Det gick inte så bra, haha. På plussidan var att jag bara behövde jobba i pauserna och alltså kunde se hela pjäsen!

Det här kan bli kul även om det naturligtvis också är tidskrävande.

Nu är det bäst att jag sover. Imorgon är en ny dag och då ska jag hålla en egenskriven monolog i Acting klassen. Sedan jobbar jag på eftermiddagen igen.

Här kommer lite bilder från senaste tiden.

Back in SF with its quirky houses.

Grönt vatten i Golden Gate Parken.

SF är allt en fin stad.

Jag kallar det här konstverket: Juice på stolpe. Skapat av Anna, Martha och Hanne.

Vi var bjudna på Christmas Tree burning nere på Ocean Beach av Whitney som gick i vår klass förra terminen. Notera zombien i mitten.

En sjuk grej med USA: Helt plötsligt gick jag rakt in i en demonstration mot abort! Här i San Francisco! Och det var jätte mycket folk. Jag var rädd att jag skulle bli lynchad för jag tänkte att de här människorna kunde läsa mina tankar och förstå att mina åsikter frångick deras. Det var massor av olika människor där, män, kvinnor, unga, gamla, de skrek och gapade och någon människa stod och predikade i en mikrofon. Tioåriga pojkar sprang runt med skyltar emot abort. Vad vet ni om någonting? Seriously. Korkade föräldrar att säga åt ungarna att springa runt där. Jag var lite chockad.

Chillar i parken. Det var jätte varmt här helgen när jag kom hem. Sol och värme till den grad att man kunde gå i shorts och t-shirt. Den här veckan har det dock varit kallare och just nu regnar det, vattnet porlar utanför fönstret.

Hanne, Martha och jag skålar in vår reunion med indisk mangoyoghurtefterätt (supergott).

Jag äter ett grönt äpple utanför Green Apple Bookstore.

Fina blommor i Golden Gate parken.

Fräsig bil.

Tydligen är Jack London född i SOMA.

Superbowl gick av stapeln i söndags. Vi gick på en bar och såg matchen. Ingen av oss fattade någonting men vi jublade när de andra gjorde det och drack öl som riktiga amerikaner.

Och åt nachos.

Fjantiga kommentatorer analyserar allt i detalj.

Go Seahawks!

Kommentarer (0)

Hawaii sista delen, hurra, äntligen klar

Publicerad 2014-02-04 09:32:21 i Allmänt

En dag tog jag, Hanne och Josefine den snirkliga bussen upp över bergen och ner på andra sidan där Kailua Beach låg (tror den hette det, alla namn är så lika att jag inte minns). På ditvägen köpte vi med oss en enorm pizza på Whole Foods.

Ni ser ju vattnet. Behöver jag säga något mer?

Hanne bygger sandslott.

Jag byggde en sköldpadda.

Här är jag och Hanne på cykeltur på väg till ett vattenfall.Tänk om man bodde på Hawaii, då skulle man kanske bo i ett sådant här hus.

På ett mycket litet, mysigt och uppenbarligen populärt ställe i någon liten okänd by köpte vi med oss fantastiskt goda smörgåsar och sallad. Allt var organiskt och fräsht som en filbunke.

Stället hette Andy's.

Här var vi framme vid själva vandringsleden. Den var uppe i bergen där det alltid är mulet men fortfarande varmt som sjutton.

Fin natur.

Det var rena rama djungeln.

Man kan lätt tänka sig en dinosaurie hoppa fram här någonstans.

Oj, där är den visst!

Här är vattenfallet. Det var inte så märkvärdigt som man hade tänkt sig. Tydligen lite uttorkat.

Ett troll i djungeln.

När vi kom ut ur skogen igen hittade vi en botanisk trädgård där de bland annat hade den här fina näckrosdammen.

Ödesmättade palmer.

På kvällen åt vi på ett mystiskt litet ställe där de också sålde second hand prylar.

Den här Hawaiiskjortan köpte jag till mig själv. Den ska jag ha när jag spelar ukulele. Jag köpte mig en sådan också, den bästa souveniren någonsin enligt mig!

Den här beställde Bosse.

Dagen efter for vi på cykeltur igen.Den här gången styrde vi kosan mot Hanauma Bay.

Här glassar en herre och njuter av utsikten.

Vi åkte förbi en farmer's market som just höll på att stänga så jag fick tre närodlade (och fantastiskt goda) mandariner helt gratis av en gubbe i ett av stånden.

Här är en vulkan man kan bestiga om man vill.

Hanne äter glass i hettan när vi kom fram.

Här står jag med fantastisk utsikt över Hanauma Bay. Det är ett naturreservat så innan man fick gå ner på stranden var alla tvungna att se en film om hur man skulle bete sig i vattnet.

Här ser ni reven. Det var helt SJUKT mycket fiskar där. Otrolig upplevelse att snorkla i färggladheten bara några meter från stranden, det kryllade av fiskar i alla färger och storlekar runt en. En del var så stora att man blev lite rädd.

Ett troll på stranden.

Konstnärligt och konstgjort vattenfall på Waikiki Beach.

Dagen efter skulle vi rida!

Kualoa Ranch.

Det var vidunderligt vackert att rida genom dalgångarna där bland annat Jurassic Park, Lost och You, Me and Dupree har spelats in. Tyvärr hade ingen av oss kamera med på turen så jag har inga bilder på när vi faktiskt red.

På Kualoa Ranch finns något för alla smaker. Antingen kan man ta en idyllisk hästtur som vi gjorde eller så kan man...

...fräsa fram på dessa vrålåk. Vi såg ett helt gäng som gasade omkring på dessa när vi var ute och red. Vad är mysigast kan man undra?

Vackra blommor.

Vi fick vänta länge på bussen ftillbaka ör den gick bara en gång i timmen.

Jag lekte lite med kameran under tiden. Tjohooo!

På kvällen var vi trötta.

På Martin Luther King Day vandrade en parad längs med Waikiki Beach.

Sista kvällen tog vi en segeltur ut på vattnet. Det bjöds på gratisdrinkar. Dessutom var där en snubbe som gjorde reklam för någon giftigt blå energidryck som han försökte pracka på alla. Han hade tydligen uppfunnit den själv.

Vi såg valar! Det var jätte häftigt, flera gånger såg man hur de slog med stjärfenorna och sprutade vatten. Tyvärr lyckades jag inte fånga dem på kort för de var så långt borta.

En trevlig snubbe (som visade sig vara brorsson till energidrycksmannen) småpratade med oss och erbjöd sig att fota oss tillsammans. Han verkar inte vara någon talang med kameran.

Efter segelturen drog vi till Cheesecake Factory med Josefine.

Det fanns mycket att välja på som ni ser.

Cheesecake på stranden.

Två riktiga turturduvor.

Och sedan var det dags att åka hem...

Hanne är lycklig över cheetos och där ser ni även min ukulele tryggt i sitt fodral.

Aloha och Mahalo Hawaii, jag saknar dig!

Så här kul hade vi det när vi kom tillbaka till SF klockan elva på kvällen. Det var nämligen så att en tjej i samma lägenhet som vi sista morgonen kom och sa att hon blivit biten av bedbugs. Ingen annan hade märkt något på de två veckor vi hade bott där men vem vill ta risken att få hem bedbugs?

Alltså skakade jag och Hanne vartenda plagg vi hade i väskorna och lade kläderna i plastpåsar.

När jag kom hem halv ett på natten tvättade jag allt på högsta värme innoch an jag ens tog in det i lägenheten, synande jag varenda söm och ficka men såg inga djur. Det här var två veckor sedan så vi tycks ha klarat oss.

Även trollet fick bada men tyvärr försvann hans kläder i tvätten så han är numera naken.

Kommentarer (1)

Hawaii part 3

Publicerad 2014-02-03 08:04:20 i Allmänt

Hamburgare på vårt favorithak: the Barefoot Café. Mycket avslappnat med fantastisk utsikt över vattnet. På fredagar och lördagar hade de kvällsunderhållning.

Att leva i en väska.

En dag tog vi en surflektion men tyvärr har jag inga bildbevis på det. Jag trodde att instruktören skulle vara en trimmad muskeldude som tuggade tuggummi och slog sig för pannan och stönade varenda gång vi drattade i vattnet. Tursamt nog fick vi istället en äldre herre med solbrun läderhud, vattensolbrillor och en alltigenom chill attityd. På stranden lärde han oss hur man står på brädan och sedan bar det av ut i vattnet. Det var lättare att surfa än vad jag trott. Därmed inte sagt att jag var någon supertalang, Hanne klarade det mycket bättre än jag. Men jag lyckades stå upp åtminstone ett par gånger och då hade vi faktiskt inte särskilt bra vågor. Instruktören var snäll och uppmuntrade även om han skrattade (snällt) åt mig när jag for iväg, vinglade upp i nästan stående bara för att i nästa sekund plumsa rakt ner i vattnet. På väg in till stranden fick jag prova paddle boarding också, alltså när man står på brädan och paddlar. Det var dock så grunt att jag inte vågade stå utan satt på knä.

När jag kom upp ur vattnet hade jag blodiga skrapsår på benen men det var en awesome upplevelse.

En känd staty där folk lägger lei-kransar. Jag vet inte riktigt varför den var känd, jag tyckte bara det var bäst att fota den för alla andra gjorde det. Jag ville ju gärna vara så turistlik som möjligt.

Ännu en solnedgång. I know, jag ska sluta.

Av någon outgrundlig anledning kan jag inte få den här bilden åt rätt håll! Jag har vänt den i bilderna på datorn men den kommer likförbaskat upp här uppochner. Kan ni läsa uppochner så ser ni i alla fall att det står: "Polynesian Cultural Center" på den och att det är en karta över en park.

Det var nämligen så att vi blev goda vänner med de två tjejerna som vi delade rum med, en svensk: Josefine och en Columbiansk: Tatiana, så vi bestämde att vi alla skulle åka till det här Polynesiska centret tillsammans. Jag hade ingen aning om vad jag skulle förvänta mig. För hundra dollar fick man en busstur, en heldag på centret och sedan middag och en polynesisk kvällsshow.

Basically var centret en stor park där alla de olika polynesiska öarna fanns representerade. Det inkluderar förstås Hawaii men även typ Tahiti, Fiji, Samoa, New Zeeländska Mauri och flera andra. Som ni ser fanns ett schema över olika shower och saker som hände på de olika öarna. Tiden flög iväg medan vi kryssade mellan öarna och samtidigt njöt av sol och fin natur och blommor omkring.

Här är vi på väg till Samoa.

Jag tror att det här var "Hawaii" där vi fick lära oss the basics av hulahula.

Tre glada tjejer som väntar på att showen på den här ön (tror det var Tahiti) ska börja.

Här dansar de någon annan typ av dans.

Josefine provar trummorna.

Hanne tyckte det var kempe göj.

Jag med uppenbarligen.

Det här var en högtidlig hälsningsceremoni på New Zeeländska Mauri. Efter det följde en fantastisk show inne i huset med dans och sång som sände rysningar genom hela kroppen så bra var det! Det här var det bästa av alla ställea. Jag skulle vilja åka till den ön och uppleva det på riktigt. Alla hade oerhört starka röster och sjöng väldigt fint. .

Efteråt fick vi prova på ett roligt pinnspel. Man satt mittemot varandra och slog takten med pinnar i marken och mot varandra och sedan kastade man pinnar samtidigt till sin partner utan att bryta takten.

Vi fick också prova att snurra sådana här poi i olika mönster och konstellationer. Det var svårt.

Tecknet som alla gör här kallas "hang loose" och är vanligt förekommande på Hawaii. Det är ett sätt att hälsa eller säga tack eller bara: Hakuna Matata typ.

Mitt på dagen var det en show där alla öarna kom åkande på varsin båt på ån. De dansade eller spelade musik eller både och.

På den här bilden ser ni hur Samoa dansade så vilt att han som rodde tappade balansen och trillade i vattnet.

Här dyker stackaren upp igen.

Han blev arg på de retsamma kollegorna.

Den här killen kättrade upp i palmen snabbt och smidigt som en apa och plockade ner en kokosnöt.

Vi tatuerade oss.

Här är min tautering. Snygg va?

De polynesiska öarna.

Som ni förstår innehöll alla showerna många snygga killar att vila ögonen på. Tatiana ville gärna posa med så många som möjligt, haha. Notera också "Hang lose"- tecknet igen.

Här är vi allihop i fina lei-kransar som vi fick på väg till middagen.

Här är folkhavet som avnjöt en så kallad luau = hawaiiansk buffé med underhållning.

Jag kallar det här konstverket för "Upplyst vattenfall i mörker".

Kvällen avslutades med en hejdundrande show med eld och dans och sång. Tyvärr var själva historien så fruktansvärt dålig att den drar ner betyget. Basically var det här historien:

* Man och gravid kvinna färdas ut i öknen.

* Son föds.

* Sonen växer upp och lär sig viktiga saker av fadern.

* Sonen träffar vacker flicka.

* Han ger henne ett vackert halsband.

* De gifter sig.

* Hövdingen i flickans stam dör.

* Sonen tar över och blir hövding.

* Nytt barn föds. Cirkeln är sluten.

SÅ HIMLA DÅLIGT! Har vi hört den här historien förut? Har vi hört den här historien femhundramiljardermiljonertusen gånger förut? Svar: ja.

Jag är så vacker med blommor i håret.

Här ser vi en bild på showen.

Hejdå!

Kommentarer (0)

Hawaii part 2

Publicerad 2014-02-01 23:50:32 i Allmänt

Just walking down Waikiki beachwalk looking crazy.

På en mystisk Italiensk "familjerestaurang" där alla rätterna var menade att delas på minst två. Innan man fick slå sig ner vid bordet fick man dessutom en rundtur i restaurangköket där alla kockarna stod och lagade mat och vinkade och hälsade.

Vi skulle bara äta efterrätt så vi beställde in denna vulkankaka med glass och en brinnande sockerbit i toppen. Den var inte jätte god. Medan vi satt och åt kom de och fotade oss och sedan kunde man köpa fotot om man ville för dyra pengar.

Kvällsdopp.

Hanne hade köpt ett fodral till sin telefon så hon kunde ha den i vattnet.

Waikiki by night.

De hade en rolig hattaffär där vi provade massa fina hattar.

En dag gick vi upp på Diamond Head som är en gammal vulkan. Det var en fin men inte särskilt lång vandringsträcka upp till toppen. Vi skulle ta bussen dit men så körde en taxi förbi och då frågade två killar på busshållplatsen som skulle till samma ställe om vi fyra skulle dela på en taxi eftersom det då skulle kosta lika mycket som att ta bussen. Det var tur att vi gjorde det för tydligen gick bussen bara en gång i timmen.

Så här fin var utsikten på toppen.

Honolulu.

På nedvägen började det ösregna men det var bara skönt för det var svinvarmt.

När vi kommit ner träffade vi på samma killar som vi åkt dit med igen och bestämde oss för att dela på en taxi tillbaka också. En taxi dök upp i motsatt riktning och en av killarna vinkade till honom. Han ville gärna köra oss och tecknade att han bara skulle vända. Eftersom han stannade mitt i vägen för att prata med oss blev bilen bakom irriterad och tutade. Av någon anledning begrep dock inte taxichauffören att det var bilen bakom honom som tutade utan han lade kvickt i backen och utan en blick i backspegeln satte han foten på gasen och körde rätt in i bilen bakom med ändan först. Alla runtomkring skrek: neeej.

Stackars taxichaufför. Den andra föraren kastade sig ur sin superfräna sportbil och gastade: What the hell are you doing??

Det var inte mycket vi kunde göra utan vi traskade ner till busshållplatsen plötsligt sammanbundna med alla runtomkring som ivirigt diskuterade den olyckliga händelsen. Efter tio minuter kom taxichauffören i alla fall och plockade upp oss, ledsen över bildförsäkringen som nu skulle gå upp i pris. Vi gav honom extra tips.

Talangfulla beatboxande och rappande grabbar i 14-års åldern. Waikiki var fullt av gatukostnärer. Våra favoriter var ett gäng hiphopare. De var mellan 15-23 och var så synkade att pratade en så fyllde de övriga i på vissa ord ungefär som en hejaklack. De var sjukt duktiga på breakdance också och i slutet på showen sa de alla: Don't do drugs, or alcohol, it's bad for you, eller något liknande, haha.

Det verkade vara en organisation som hjälper ungdomar som hamnat på sniskan. Roligt gäng.

Förutom dem strövade papegojmän omkring med ruggiga papegojor som sattes på axlarna till fåniga turister som ville ha ett foto på sig själv med en vingklippt papegoja på axeln, varför man nu vill ha det i fotoalbumet hemma. Vi såg en snubbe som körde omkring ett marsvin på en radiostyrd bil och en galen kycklingman som var utklädd i gul dräkt och spelade gitarr och trummor samtidigt som han tutade hysteriskt i en liten visselpipa.

The beach.

Här väntar vi på att få åka ut till USS Arizona Memorial på Pearl Harbor.

Den här konstruktionen är byggd ovanpå USS Arizona som var ett krigsfartyg som sjönk under japanernas bombningar av Pearl Harbor december 1941. Kvar i skeppet ligger hundratals män som gick under med det.

Delar av skeppet sticker upp hur vattnet.

Fartyget läcker fortfarande olja. Det sägs att det är de omkomna sjömännens tårar.

Lista över alla de män som dog på båten.

Pearl Harbor var väldigt amerikanskt i dess hyllning av den amerikanska militärismen och patriotismen. Här fick man lära sig om de Amerikanska hjältar som gick under i sin ungdoms gröna vår på grund av japanernas illsinniga bombningar. Det var såklart en tragedi men det var tydligt att man efter ett besök på Pearl Harbor skulle fälla en tår och ställa sig med handen på hjärtat och tänka: AMERIKA, vilken nation, vilken styrka, vilken hederlighet och välvillighet, AMERIKA, mitt land, min räddare och min största stolthet. AMERIKA.

Märkligt är också att i ena andetaget lär vi oss hur illa det är med krig och vilka tragiska konsekvenser det har men att vi i nästa stiger in i shoppingbutiken där man kan köpa leksaker till ungarna i form av pansarvagnar, bombplan, krigsfartyg, soldatdockor och vapen. Snacka om dubbelmoral. "Nu har du lärt dig vad krig kan orsaka men här har du en kulspruta lilla vän, spring iväg och lek nu."