trollresor.blogg.se

Idag har jag och Hanne simmat. Det finns  nämligen en inomhuspool i gymhuset på campus. När man kliver in genom dörrarna till "the gym" känns det som om man har blivit del av en high school-film. Man finner sig stående i en korridor med grå väggar och plastgolv som när de kommer i kontakt med skor med gummisulor gnisslar och för en raka vägen tillbaka till alla de gympasalar man passerat igenom under skolåren. Nästan genast möter man några coola grabbar med basketbollen under armen, några brudar i korta shorts och ytterligare några killar som tycker de är assnygga när de kommer i bar överkropp och handduken runt nacken. 

Till höger och vänster ligger stora salar där det spelas volleyboll och badminton. Jag och Hanne fortsätter till "Lady's locker room" som visar sig sträcka sig längs halva byggnaden och har en receptionsdisk i mitten. På alla sidor står avskavda blå skåp och rummet delas på mitten av duschrummet som har labyrinter av vattenrör som snirklar sig i taket. 

 

I receptionen sitter en pratsam tjej som supersnabbt förklarar reglerna och ger oss ett papper med sifferkombinationerna till våra skåp. Som mästerskurkar i någon James Bond rulle börjar vi vrida på kombinationslåsen. Vrid till 27 åt höger, sedan till 2 åt vänster och slutligen till 35 åt höger igen.Japp.

Inget händer. 

Jaha? Jag provar igen utan något annorlunda resultat, Det går inte bättre för Hanne så till sist måste vi gå och fråga tjejen i receptionen som får komma med och visa.

   "Okay ladies, look here, first to the right, right, then to the left, but when you turn it to 2 you must first turn it the whole way AROUND, okay, you got me?" Skåpet klickar öppet och hon försvinner iväg igen. Jag smäller igen dörren för att prova själv en gång till eftersom det  vore jobbigt om jag låste in mina grejer och sedan inte kunde få ut dem. Det är fortfarande lika omöjligt, hur noga jag än vrider på den där lilla plastknappen förblir dörren låst. Jag fattar inte ens hur ett kombinationslås fungerar. Det är typ en halv millimeter mellan siffrorna så det kräver stor precision för att inte råka vrida för långt eller för kort och missa siffran. Varken Hanne eller jag får trots stora ansträngningar upp skåpen och sitter till sist bara och skrattar åt hur inkompetenta vi är. En amerikansk tjej uppmärksammar vårt trångmål och kommer fram och hjälper oss. Hon förklarar att man måste trycka till knappen så att låset säkert fattar vilken siffrar man menar. Efter ytterligare en stunds snurrande fram och tillbaka lyckas vi faktiskt få upp eländena. Hurra. Sedan byter vi om till badkläder och hoppar ut i simhallen. Det är inte särskilt mycket folk i vattnet och poolen vaktas av några rödbyxade livvakter.

 

Det var längesedan jag simmade och det är härligt att glida genom vattnet som är lagom tempererat och inte alls så kallt som jag minns från simlektionerna när jag var liten. Appropå simlektioner, tänker jag för mig själv, tack vare dem har jag en excellent bröststimsteknik som snabbt och bestämt tar mig framåt mot andra sidan. Sedan råkar jag vrida på huvudet och får syn på elitsimmarna i rännan bredvid som spurtar fram med vattnet skvättande runt huvudena och armarna som trimmade propellrar i vattnet. De frustar och pustar och är utrustade med badmössor, speedos och spejsade simglasögon. Jag känner mig som värsta rookien som sniglar fram i den långsamma rännan med det i simtekniska termer (eller kanske inte) felaktiga "svanhuvudet" uppstickande över vattenytan. Men whatever, jag är inte precis där to show off min mångåriga simvana (som jag förskansade mig en gång för alla mellan fem och nio,tio års ålder).

Jag måste självklart ändå visa alla att jag minsann också kan crawla på rygg så jag sätter av med benen sparkande som trumpinnar och armarna graciöst slängande över huvudet (i själv verket känner jag mig som en valross). Det här går ju hur fint som helst, tänker jag tills jag råkar stänka så mycket vatten i ansiktet på mig själv att jag inte längre kan andas utan får en kallsup och sjunker ner under vattenytan. Jag är snabbt uppe igen och fortsätter framåt utan att låtsas som någonting. Fast på mage. Det är nog bäst att hålla sig till bröstsim trots allt. 

 

Nu är jag hemma och ska ut och äta med Sophie (från Holland) om någon timme i China town. 

 

Ciao så länge! 

 

Här kommer några bilder från helgen som trots den inställda resan till Santa Barabara blev riktigt mysig. 

 

Det är seriöst den sämsta filmen någonsin. Ja, i princip i alla fall. Till och med Scanners var bättre vilket säger en hel del. HUR är det möjligt att någon tagit beslutet att lägga pengar på att skapa en film av ett så URUSELT manus? Och dessutom visa den på bio. Seriöst... Jag kunde skriva något bättre på en timme, no kidding. 

Det hela började med fem snubbar som skulle åka tillbaka till sin barndomsby tjugo år efter att de gått ut college och genomföra en pubrunda på alla pubar i byn som när de var unga. Så långt allt väl, man fick se vilka de blivit på äldre dagar och hur olika deras liv blivit. Men sedan, HAHAHA, helt oförhappandes började en av snubbarna slåss på herrtoaletten på en av pubarna med en ung kille som SURPRISE visade sig vara en robot som om man slet av kroppsdelar från den blödde blått blod. Okeeej... liksom. 

Jag skrattade högt när fler och fler robotar dök upp och man inte förstod varför de var där eller varför de ville de här snubbarna ont. Robotarna kutade omkring och fick då och då blåa lyktor till ögon. Snubbarna bestämde sig för att trots att de var jagade av onda robotar så skulle de slutföra pubrundan och sprang således från den ena puben till den andra och halsade öl på löpande band. Då och då kom några robotar och det blev mer slagsmålsscener. 

INGET sammanhang, INGEN verklig förklaring på varför robotarna var där och TOTALT overkligt konstigt. Slutet var helknäppt. Utan anstängning vann snubbarna över robotarnas mästare som åkte tillbaka till rymden, sprängde alla världens städer och lämnade kvar några robotar som i de sista scenerna blev utfrysta av människorna på den nu ödelagda jorden för att de var robotar. 

SLUT.

De lyckades dessutom få med Pierce Brosnan i några scener. Det måste vara botten på hans karriär. 

HUR kan man skapa en så fruktansvärt dålig film???

Jag är chockad.

 

Nu ska jag sova.

 

Natti.

Hela veckan har vi gått och glatt oss åt den närstående resan till Santa Barbara. Lite då och då påpekade någon av oss: Och på fredag åker vi till Santa Barbara. Yei! Vi ska sola och bada och dricka paraplydrinkar på stranden. 

 

Igår kväll sprang jag i min vanliga jäkt omkring och packade väskan. Plockade ner bikini, handduk, lite kläder, vindruvor till bussresan, några goda böcker och min telefon. Mitt i allt kom Shelby och någon av hennes kompisar hem  och jag skrattade rått åt dem för det skulle regna i San Francisco i helgen och jag skulle minsann undslippa det. Sedan vinkade jag adjö över axeln och susade ut genom dörren. 

Martha och jag köpte chips på Wahlgreens för att ha lite snacks till bussturen och vi var sena i svängarna och fick springa från Barten till busstationen. 

 

Hanne och Norman var redan där och stod vid disken. 

   "Är allt okej?" frågade jag.

Nja, det var lite strul. Hanne och jag hade bokat biljetterna online hemma hos Hanne och tydligen valt att vi skulle printa ut dem själva. Problemet var bara att blijetterna inte skickades på mejlen som vi hade trott utan skulle ha printats ut under ett tidsspann på femton minuter direkt efter beställningen. Det hade vi inte gjort. Men det kan ju inte vara några problem att skriva ut dem på busstationen, vi har ju både referensnummer och kvitto på betalningen, tänkte vi. 

Tydligen innebar det dock enorma problem. Så ofantligt stora att de faktiskt inte ens gick att åtgärda, förklarade gubben bakom disken. För i hans system stod det att vi hade skrivit ut biljetterna själva och då kunde inte han göra det också och ge oss dubbla kopior. 

   "Cuz you know, otherwise people would print their tickets at home, and then come here and tell us they hadn't printed them and we'd give them another set of tickets. It wouldn't work."

Nej, det kan jag förstå om det vore så att man kunde sälja vidare sina extra biljetter eller ge dem till någon annan men det KAN MAN INTE. För biljetterna är specifika med namn och avgångsdatum och avgångstid, de kan ändå bara användas EN GÅNG av EN PERSON oavsett hur många biljetter man har. PUCKON. De kräver till och med ID när man ska stiga på bussen så jag förstår inte varför det är ett problem om man skriver ut femhundra kopior på biljetten. 

Alltså på fullt allvar, det fanns INGEN anledning till varför han inte skulle kunna ge oss våra biljetter. INGEN som helst, vi hade kvitton och referensnummer och allting. Men nej. It's impossible...

Det är så galet så man vill gråta.

Klockan blev över nio och bussen åkte.

Utan oss. 

Snubben bakom disken tyckte att vi skulle försöka ringa något nummer och förklara situationen och be om vouchers som kompensation. Pengarna skulle vi aldrig kunna få tillbaka i handen, så mycket var säkert men kanske om de tyckte tillräckligt syn om de förvirrade unga utländska tjejerna så skulle de kunna erbjuda oss vouchers. Wow, thanks for the concern. 

VI har ju också betalat ett vandrarhem och allt som nu är helt bortkastat.

Vi kan inte ringa Greyhound förrän på måndag så vi får väl se om vi får något tillbaka eller om vi bara har spolat pengarna i toaletten. 

 

Greyhound buses är SÄMST. Det värsta är att de har monopol på bussresor i typ hela USA så de har inga konkurrenter och kan göra vad de vill eftersom folk inte har något annat alternativ. Det är sjukt. 

 

Norman var hjälpsam och förstående. Han hade skjutsat Hanne dit och hjälpte till och försökte resonera med snubben bakom disken utan någon framgång. 

Han erbjöd oss att följa med hem till Hanne där vi kunde diskutera om vi ville göra en annan tripp istället eller hur vi ville göra.

Så snart susade vi i Normans gamla bil längs med Mission Street i mörkret. Det gick med en väldig hastighet. Norman brände förbi trafiklysena precis innan de slog om till rött medan han underhöll oss med historien om det gamla och enormt stora "Amrmoryt" där militären tidigare skapade vapen och hade militärakademi men som nu förädlats till en filmstudio för den lukrativa porrbranschen.  

Ja, så kan det gå. 

Nu ska jag ut i solskenet som har återvänt efter den regniga dagen igår.

Ciao. 

 

Och det betyder att det SÖG. Yup. Jag sitter inte på en buss, några timmar ifrån att anlända till det sköna Santa Barbara. Näpp, jag sitter hemma i min säng och bloggar medan min roomie och hennes nya kille (? vet inte riktigt vad de har för relation men det verkar vara åt det romantiska hållet) tittar på en fjantig film (Typ Sex and the City the Musical (Det är i alla fall en massa gälla tjejröster som tjattrar om bröllop och champagne innan de skriker så det skär i öronen och sedan avbryts det hela av ett keyboardkomponerat sångnummer. Shelby kan dessutom alla repliker utantill)), Jag kan garantera att killen kommer sova över (jag menar klockan är halv tre på morgonen) OCH troligtvis använda min tandkräm (eftersom Shelby alltid glömmer att köpa egen). Jag träffade Lee första gången igår. Det var en härlig surprise när jag satt i min fulpyjamas och gjorde sista läxorna klockan halv ett på natten..

   "Oh, are you awake?" frågade Shelby och log anstängt när hon öppnat dörren och upptäckt att lyset var på .

   "Hell yeah I am." sa jag (typ.)

   "Okay, well this is Lee." (jag vet inte om han heter Lee, jag tror inte det, men han ser ut som en Lee.) sa Shelby då och hepp steg Lee in i vardagsrummet och vinkade fånigt.

   "Jaha, hej Lee, välkommen. Jag är inte hundra procent bekväm med att plötsligt behöva dela rum med dig också eftersom vi träffades för precis två sekunder sedan men känn dig som hemma. Min tandkräm står i tandborstglaset på diskbänken. Ta för dig, det är Aquafresh. Be my guest."

 

Så varför sitter jag här och skriver sarkastiska ironier på löpand band istället för att sova på en buss som snart ska lämpa av mig annorstädes?

Ja för att IT WAS SO GREYHOUND.

Greyhound SUCKS. 

Och för er som inte vet så är Greyhound namnet på bussföretaget vi skulle ha åkt med. 

Men den historien får ni imorgon. För som sagt så är klockan nu tjugo i tre på morgonen och jag är trött.

Jag ska försöka sova nu. Kanske vaggas jag till sömns av Sex and the ciy-karaktärernas gälla röster och med femminuters intervaller återkommande skrik som tyvärr överröstar grannen som spelar dunka dunka som vanligt (seriöst, hen spelar musik dygnet runt. Det är inte ens bra musik. Väldigt enformig med åtminstone den fördelen att det är sövande till skillnad från Sex and the City som är allt annat än det om inte innehållsmässigt så rent ljudvolymsmässigt).

 

Jag är inte så deprimerad som jag låter för jag är ganska bra på att skratta åt sådana här dråpligheter som drabbar mig med jämna mellanrum. Det blir ju mycket roligare i bloggen än om allt vore perfekt. Dessutom har jag haft en trevlig kväll med Martha, Hanne och Norman i alla fall. Norman har underhållit oss med vass kaptialistkritik i några timmar medan han inhalerade marijuana ur en plastpåse. Det var trevligt.

Men jag önskar verkligen att Shelby och Lee ville stänga av den där fåniga serien. Ja, helst skulle jag önska att Lee kunde packa sig ut genom dörren. Jag har lust att fråga: "So Lee, I take it you live REALLY FAR AWAY given the fact that you seem to be unable to GO HOME?" 

 

Sovgott. 

 

 

 

 

 

Ojojoj, jag har försummat min blogg de senaste dagarna. Alltså: Dags för lite catch up. 

Jag kör en bildbomb för jag har inga roliga historier att berätta för tillfället. 

 

 

Här kommer lite bilder från de senaste dagarna. 

 

 

Idag har det lackt ut olivolja fran min pestomarinerade sallad i hela vaskan vilket prytt alla mina skolbocker och skrivblock med vackra gronskimrande fettflackar. Det ar sa frascht tycker jag. Blev faktiskt riktigt glad nar jag upptackte vad som hade hant for nu ar alla mina grejer pesonligt markta och ingen kommer vilja sno dem. De kommer inte ens KUNNA sno dem for bockerna ar sa hala att de inte gar att greppa utan skjuter som blota tvalar mellan handerna pa alla potentiella ficktjuvar. 

Problemet ar att de kommer skjuta som blota tvalar genom MINA hander ocksa och flyga som missiler genom klassrummet, landa pa golvet, glida over parketten och efterlamna grona slemmiga spar som jag nar jag rod i ansiktet stapplar upp framfor klassens brannande blickar for att hamta bockerna, halkar i sa jag satter mig pa rumpan och glider tills jag med ett ekande "hump" aker in i vaggen. 

Jag kommer bli kand pa skolan som "The olive oil girl" och troligtvis kommer nagon ha filmat hela scenariot och lagt upp pa Youtube sa jag inom en vecka ar kand i hela varlden som "The olive oil girl" och blir uppringd av CNN och SVT som undrar hur det ar mojligt for nagon att vara SA dum??

Sadant blir mitt ode bara for att jag i min enfald tidigt imorse tankte: "Hmm, trakigt, vi har inga plastpasar hemma, jag maste kopa det. Jag tar med mig lunchladan i alla fall, om jag forsoker halla matladan uppratt lacker den nog inte."

HA. HA. HA.

 

Efter lunchen hade jag tankt ga pa en merengue-lektion. De ar gratis, det har gjorts reklam pa facebook och jag tankte att det kunde vara kul att prova. Sa jag gick dit och stallde mig och vantade utanfor klassrummet. Forutom jag stod dar bara en annan kille. Efter en stund fragade jag om han ocksa skulle pa merengue och han sken upp och sa att det var han som skulle HALLA i merenguen. Tyvarr hade han inte fatt tag pa nyckeln till klassrummet men om jag kunde vanta dar en stund skulle han springa och kolla igen. 

   "If anyone comes for the class keep them here so will I be right back." sa han och forsvann.

Alltsa stod jag dar och tittade hoppfullt pa alla manniskor som hastade forbi i korridoren. Jag hade forstas redan insett att det var mycket otroligt att nagon annan an jag skulle dyka upp.

Efter ett tag kom killen tillbaka triumferande klirrande med en bla nyckelknippa. 

Han skamtar val, tankte jag. Det ar inte som om vi kan ha en lektion om jag ar den enda deltagaren. 

Joda, det verkade han fullt installd pa for han borjade fiffla med nyckeln i dorren. Lattat observerade jag att den inte verkade passa.  

   "Too bad" sa killen, "but here, let me show you what merengue music sounds like." Han vinkade med mig ut i korridoren dar han borjade spela nagra latar pa sin telefon. 

   "Mm, very good." nickade jag och undrade hur lange jag skulle behova sta dar innan jag kunde ursakta mig och ga. Eftersom jag faktiskt kommit for en tvatimmarslektion var det inte som om jag kunde skylla pa att jag hade brattom nagon annanstans. 

   "So basically, that's the music. Now let's start with the dance. Put down your stuff." 

Han holl ut handerna mot mig och sneglade pa mina converse: "that's not good shoes, you've got to get other ones for this."

Jag stod bara och stirrade. 

For jag menar okej, jag forsoker halla mig oppen den har resan, det ar meningen att jag ska prova nya grejer och utmana mig sjalv. Men att dansa merengue med en frammande kille mitt i gymkorridoren framfor alla forbipasserande studenter ar faktiskt lite magstarkt aven for mig. Jag tror inte jag ar riktigt dar annu i min personliga utvekling sa att saga. There's a time and place for everything but this was neither the time nor the place. 

   "Ehehe." sa jag och undrade hur jag skulle ta mig ur knipan utan att sara honom. Jag tyckte redan synd om honom for att ingen hade dykt upp till hans lektion. 

   "Come on." sa han och jag forsokte finkansligt forklara att jag kande mig lite obekvam med att ta min forsta merenguelektion mitt i skolkorridoren och att det kanske var battre om jag kom tillbaka nasta vecka nar han fixat ratt nycklar till klassrummet och det var mer folk dar. 

   "Okay, I understand, I used to be shy too you know, but now I can just dance with anyone anywhere."

   "Haha, yeah, maybe I will too one day... ehehe, not now though. I'll come back next week."

Jag vinkade och drog mig mot utgangen medan jag leende tackade:

   "Thank you, thank you." 

   "Okay, see you next week then."

   "Yeah, definitely."

NOT. 

Jag antar att merengue helt enkelt inte ar for mig. 

 

Eftersom alla jag kanner hade lektion eller helt enkelt inte var pa campus gick jag och satte mig for att lasa laxor pa en stenbank i solen. Frid och frojd och harlig varme. Det vill saga tills jag insag att jag satt mig mitt i skjutradien for en vattenspridare som utan forvarning slogs pa pa full volym och skoljde ner hela mig, min vaska och mina stackars bocker som nu inte langre bara ar gronaktigt slemmiga utan ocksa dyblota med vackert lockiga sidor. 

 

Jag sprang darifran och satte mig i biblioteket. Nu sitter jag har. Om en kvart ska jag ga pa en audition for en skolpjas (jag har aldrig gjort en audition i mitt liv, och fatta hur profesionella alla har ar, de har spelat teater sedan de var tre ar och vet allt om scennarvaro och uttryck och rorelsemonster och rostkontroll och jag... ja, jag vet NADA. Sa jag kanner mig ratt nervos.) Antingen ska jag ga pa den eller annars pa en audition for en kor jag vill ga med i (en jazzkor narmare bestamt, det ar dock bara fyra medlemmar i den just nu sa ribban kanns lite lagre dar om man sager sa. Jag tror jag ar valkommen aven om jag inte kan traffa en ton.)

 

Sa jag sager tack och hej for nu och aterkommer nar tiden racker. 

See ya! 

 

(Tankte forresten satta pa lite musik nyss. For mitt eget nojes skull alltsa. I HORLURAR forstas eftersom jag befinner mig i skolbiblioteket. Satte saledes i horlurarna och tryckte pa play varpa en Cher Lloyd-lat drog igang pa hogsta volym (fraga mig inte varfor den ens kom pa, jag maste ha rakat komma in pa den allmanna spellistan). Det tog tre sekunder innan jag insag att laten INTE spelades i mina horlurar utan pa telefonens hogtalare. Jag hade helt enkelt inte tryckt i horlurarna tillrackligt och nu satt alla i hela biblioteket och stirrade pa mig och min brolande telefon som inte ens spelade nagon cool, djup, mangbottnad lat som belyser mitt stralande intellekt och min goda musikaliska smak utan en freaking CHER LLOYD lat: Tuggummipop 50.0. Jag blev sa paff att jag inte langre kom ihag hur man trycker pa paus. Jag fumlade runt pa knapparna innan jag till sist av en slump hittade ratt och fick tyst pa elandet. Utan att rora en min satte jag i horlurarna ordentligt, tryckte pa play och fortsatte med mitt viktiga skrivande. Inget att ser har. Nej, nej. *visslar*) 

 

Ciao! 

 

 

 

Idag har dimman legat tät och tjock som en fuktig filt kring campus. Det är helt sjukt hur vädret växlar här. I lördags var det medelhavsvärme och idag har det känts som Sverige en kuslig oktoberdag. 

Jag slutade skolan klockan sju och gick och handlade på Trader Joe's på hemvägen. När jag kom upp därifrån hade mörkret fallit och dimman bolmade över gatorna i sådana sjok att alla byggnader förvandlats till skugglika klumpar. Det var en sådan kväll då herrarna drog rockarna tätare kring sig och damerna svepte en extra sjal runt halsen. En sådan kväll då var och en utan att riktigt veta varför skyndade på stegen lite extra på väg hem från arbetet och med portföljen i ett krampaktigt grepp kastade blickar över axeln. Hästhovarna ekade längs gatorna och någonstans i osynligheten hördes gatuförsäljarnas tillrop medan de packade ihop stånden för dagen. En katt strök förskrämt förbi mina ben och ner i en källarglugg och längre nedåt bron hastade en kvinna fram på klapprande klackar. Men jag rädes icke.

Vad är väl lite dimma, tänkte jag medan jag tände en cigarett vars rök ringlade upp under hattbrettet och snabbt skingrades i den råa luften. Jag sneglade på armbandsuret som visade på åtta. Middagen skulle ha kallnat när jag kom hem och Oliviér skulle vara sur för att jag kom sent ännu en kväll. Men jag hade större bekymmer än så att bry mitt skapra sinne med. Det senaste fallet lämnade mig ingen ro. Dubbelmordet på statstjänstemannen Horace båda gossar för två veckor sedan var det värsta på tio år och hade orsakat mig huvudvärk ända sedan det landade på mitt skrivbord för två veckor sedan. Hur jag än vred och vände på saken kunde jag inte begripa hur det ens var möjligt att...

Jag hann inte fundera längre när en mörk skepnad närmade sig mig med usträckt arm. Jag fixerade den med blicken, stack diskret ned handen i kappfickan och slöt fingrarna kring det kalla pistolskaftet. Hela tiden medan jag stillsamt fortsatte puffa på cigaretten. Mina sinnen var på helspänn. Dimma är inte farligt men man kan aldrig vara nog aktsam på det som döljer sig i den.

Skepnaden närmade sig och stannade rakt framför mig. Endast hakan lystes upp av gatlyktans guldisiga sken. Resten av ansiktet låg i skugga men någonstans i mörkret glimmade ett par svarta ögon.

   "Kan frun erbjuda en vilsen herre en cigarett?" väste mannen.

Håren på armarna hade rest sig rakt upp och det stack i nacken. Blodet dundrade i ådrorna och jag sneglade åt sidan. Alla instinkter skrekjag borde springa. Men istället svarade jag:

   "Javisst, önskar han en Marlboro eller en att rulla själv?"

 

HAHAHA, där råkade jag visst låta fantasin skena lite. Jag fick bara känslan av att befinna mig i London på artonhundratalet. Jag borde ha levt på den tiden alltså och skrivit deckare som kunde konkurrera med Sherlock Holmes.

Men nåväl, back to SF på tjugohundratalet:

 

Jag har alltså varit i skolan idag. Första lektionen var Movement. Det blev dock inte särskilt mycket av den varan eftersom vår entusiastiske japanske lille lärare fötts med ordets gåva och därför gärna tillbringar mer än två och en halv av de tre timmar vi har till förfogande åt att berätta om vad vi ska göra snarare än att faktiskt göra det. Jag höll på att somna stående. 

 

Nu håller jag på att somna liggande i min säng så jag tror jag tar och avslutar här.

På återseende! 

 

 

 

 

Igår vandrade jag i en färgsprakande värld. Solen sken, havet skimrade och himlen lyste knallblå och dimfri. Morgonen inleddes med en promenad tillsammans med Shelby ner till Embarcadero och the Ferry Building där det på lördagar hålls "Farmer's Market."

I solskenet hägrade stånd på stånd med grönsaker, frukter, ägg, honung, ost, bröd och allt annat ätbart du kan tänka dig. Hela området kryllade av solglasögonprydda helgfirare som med precision valde ut de finaste frukterna som plockades ner i bruna papperspåsar för att vägas och betalas och sedan tas med hem.

Det här är den största Farmer's Marketen i San Francisco och också den som lockar flest turister så priserna är egentligen inte särskilt fördelaktiga. Persikor stora som handbollar låg i drivor på borden och vid de flesta stånd bjöds det på saftiga skivor av delikatesserna som såldes. Det fanns persikor av alla sorter: Vita, gula, fasta, mjuka, knapriga och saftiga. 

Jag och Shelby kryssade runt i folkvimlet och smakade på frukter och ostar och hummus. Vi stod där och nickade och lyssnade medan försäljarna berättade om sina fina och goda (och svindyra) varor. När vi med kännarminer nickat och ”mm”at ett tag tackade vi och gled vidare i folkmängden. Det gäller att veta hur man bäst tar vara på gratisproven och samtidigt undviker att faktiskt behöva köpa något.

En Bob Dylan-typ stod och sjöng inlevelsefullt med cowboyhatten på sned och den lilla ”tips-jaren” uppställd framför sig på marken. Omkring oss låg sorlet som en munter matta och det var en sådan morgon då man bara är glad över att leva .

Klockan tolv skulle jag träffa Hanne för att åka över Golden Gate Bron till the Marine area.

Våra planer ändrades när vi suttit en halvtimme och väntat på busschauffören (bussen stod redan där) som när han väl dök upp låste upp bussen, satte nyckeln i tändningen och brassade iväg utan att ens notera att vi stod där.

Istället fick vi ta Munin till Civic Center och därifrån ta en annan buss som gick till Golden Gate Bron. Vi steg av vid bron och tog in den i dess helhet. Det är mäktigt att se det där roströda vidsträckta bygget på nära håll. Det är den globala symbolen för San Francisco och det är fullständig overklighet att stå intill det man sett på så många bilder, i filmer och på vykort ända sedan man var liten. Som att stiga in i en solig tavla.

Vi gick över bron som är ungefär 2.5 km lång och njöt av den andaktslösa utsikten som jag tyvärr omöjligen kunde fånga på bild trots många tappra försök. Jag får väl skaffa en bättre kamera för att till något högre grad kunna närma mig verkligheten.

Väl över på andra sidan delade vi på Hannes matlåda (jag hade förstås inte varit lika förutseende) i solskenet och stärkte oss med lite choklad innan vi gick tillbaka över bron. Egentligen hade vi tänkt ta bussen till Sausalito men vi insåg att vi just missat den enda avgången inom den närmaste timmen så vi hoppade över det.

När vi kommit tillbaka till stan åt vi middag på en thairestaurang som rekommenderades i Lonely Planet-boken och sedan gick vi på bio och såg San Franciscobaserade ”Blue Jasmine”.

Regissör är Woody Allen och den nerviga ångestdrypande Jasmine spelas av Cate Blanchett.

Tyckte jag om den? Inte särskilt. När jag googlar den verkar den ha fått väldigt goda omdömen. Jag undrar varför.

Javisst, Cate Blanchett spelar bra, absolut, hon porträtterar trovärdigt en nedbruten kvinna som balanserar på gränsen till galenskap på grund av sitt kraschade liv och äktenskap.

Men har vi inte hört den här historien förut? Som jag ser det tillför den ingenting nytt till kultursecenen. Istället vidareför den de redan sedan århundranden tillbaka etablerade könsstereotyper som jag är så fruktansvärt TRÖTT på. Det är så ointressant att jag inte vet vad jag ska ta mig till.

Här har vi:

1.      Den starke, intellektuelle kostymklädde affärsmannen som tjänar storkosing.

2.      Hans långa, smala, välklädda, blonda fru som har nollkoll på makens finansaffärer och i hela sin kvinnliga ytlighet bara intresserar sig för dinner parties med de lika blåsta väninnorna.

 

Här har vi handlingen:

1.      Den intellektuelle, rike mannen ligger runt med ett antal långbenta, tusen år yngre brudar.

2.      Den naiva, utseendefixerade hustrun anar ingenting förrän hon av misstag kommer på honom med någon tjej.

3.      Eftersom hon är en kvinna blir hon hysterisk, bryter ihop, skriker, gråter och är precis så som vi alla av oklar anledning har lärt oss sedan ung ålder att kvinnor är: hopplöst sköra och irrationella.

4.      Eftersom han är en man är han lugn och stadig som en klippa. Han låter sig inte påverkas av några emotionella stormar och höjer bara rösten när det obehärskade fruntimret är utom all kontroll och han måste be henne sansa sig. Han står högre än henne på alla sätt (rent fysiskt står han till exempel när hon sitter) och måste med sin starka, betryggande manlighet försöka tygla sin känslomässigt instabila och bedragna fru.

5.      Kvinnan drar till sin syster i San Francisco. Hela livet är förstört. Hon har aldrig jobbat och gick inte klart college (varför skulle hon behöva det när hon tack vare sin strålande skönhet kan kirra en rik man som håvar in cashen åt henne). Det intellektuella kapitalet verkar inte särskilt omfattande och det enda hon är bra på är design, estetik, utseende. Saker som kvinnor kan syssla med på sidan medan männen styr världen och så där.  

6.      När hon krisat runt ett tag hos systern träffar hon en annan man som ska bli politiker och behöver en söt fru som kan vinka fint vid hans arm när han visar sig i offentliga sammanhang. Hon är perfekt för ändamålet tills han inser att hon har ljugit för honom om sitt förflutna.   

7.      Den nye mannen dumpar henne och hon blir ännu mer hysterisk och neurotisk och sedan är filmen slut.

Den enda ljuspunkten är kvinnans systers pojkvän som faktiskt gråter i en scen vilket är väldigt förvånande i denna annars fullständigt konservativa film. Men även systern drivs av ett bekräftelsebehov och bollas mellan olika män tills hon till sist bestämmer sig för att fästmannen är den rätte.

Woody Allen, seriöst?

Think. Outside. The. Box.

För jag menar HALLÅ? Kan vi få se något annat någon gång tack? Kan vi få se en intellektuell kvinna som inte sitter och snyftar för att allt i livet kretsar runt maken. Kan vi snälla utmana de här trista, uttjatade och ointressanta rollerna som tvingas på oss i alla sammanhang? Jag är trött på det. Jag är fruktansvärt trött på att varenda trailer innan filmen visade samma grej: Män i kostymer på kontoret, kvinnor som är sekreterare eller lättklädda strippor. Män som är gangsters och bråkar och slåss och någon enstaka kvinna som passivt står vid sidan av som en svag och vacker kontrast till det råa, hårda och starka. Kan någon skapa något annorlunda? Kan någon göra en film med ett annat innehåll tack.

Problemet är att USA ligger mil efter många Europeiska länder när det kommer till jämställdhet. Tråkigt då att det är USA som står för den allra största filmproduktionen. Tråkigt att USAs tusentals likformiga filmer exporteras i massor till hela världen och visas på varenda biograf oavsett vart du åker.

Tråkigt.att Amerikanarna själva hatar filmer med text så de bara matas med sitt eget crap.

Tråkigt att vi fortfarande lever i en värld där kvinnor medvetet och omedvetet bedöms mer på hur de ser ut än på hur de presterar.

Tråkigt.

 

Så nu har jag fått ur mig min frustration. Jag säger inte att alla filmer är så här, inte ens att alla amerikanska filmer är det, men den övervägande delen passar tyvärr perfekt i den sedan länge fyrkantiga låda som förvaltar vårt kulturkaptal. Det är trist när sådana filmer hyllas och kritikerrosas helt enkelt because they suck.

Nu tar jag och avslutar den här gången med några foton från gårdagen.

 

 

 

 

Lägg märke till de LILA paprikorna!

 

Shelby provsmakar olika vinägrar.

 

En giraff och en elefant till trädgården?

 

 

 

 

Här kommer lite annat smått och gott från dagen som gått. Titta så flott:

 

 

 

 

 

 

Dear blog

out the fog 

comes your dawg

A double-N A

your  fave strugglin' late

to make you guys a rhyme

tryna do it to define

that she's amazing, it's divine

how she's racing with them lines

when she's making all words fly

all across the sea

she's the boss for real

she ain't wasting no one's time

she is aiming to describe

a city called Sanfran

by all means she can

but look how time has ran 

off into space

it's gettin too late

and my eyes are dropping low

I say good bye I got to go

to tuck myself into my bed

thank y'all for you have read

yet another post

from the person who at most

can be said to be quite cool

as she rides Muni for school

This might very likely be

the worst rap you've ever seen

But I'm as tired as I've been

so nighty night all my gringaros 

I'll talk to you tomorrow

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dagen började jag med att äntligen ta mig i kragen och ta mig ner i källaren med en blå Ikea-kasse till brädden fylld med smutstvätt. Smutstvätten pressade jag in i de två tvättmaskinerna och fyrtio minuter senare plockade jag ut vad som nu på något mystiskt sätt förvandlats till blöt rentvätt. Efter att ha torktumlat alltsammans kunde jag konstatera att det roliga tvättkalaset totalt kostat mig 7 dollar (2.5/maskin + 2 för torktumlarna.) 

 

 

Så här fin är min nu välfyllda garderob på kvällen. Tyvärr har Shelby somnat vilket innebär ett problem då jag faktiskt inte har någon aning om var man släcker de här lysena... 

 

 

Efter tvättandet satte jag av för att möta upp Martha, Hanne och Marthas roomies som befann sig i Doloresparken där San Francisco Mime Troup höll en gratis föreställning. Så här fin var promenaden dit från Castro. 

 

 

 

 

Igår var det "officer training" för de som ville vara officers i de olika teamen inom IEEC (International Educational Exchange Committé). Jag vet inte hur intresserad jag är av att vara en "officer" egentligen. Jag sköter mitt eget och ser helst att andra gör detsamma. I just don't care about your stuff so go bother someone else please. Jag vill inte tjata på folk om vad de ska göra och jag vill inte att folk ska säga till mig vad jag ska göra. ”Be and let be” tycker jag är en rätt skön inställning när det kommer till arbete. Jag måste nog bli egenföretagare i framtiden för jag pallar inte hierarkier. Samarbete har jag inget emot så länge det sker på lika villkor och alla tar sitt ansvar, jag tycker bara inte om det där att styra över andra. Man kan kanske dra slutsatsen att denna inställning inte gör mig till den idealiska ledaren.

Jag tänkte ändå att jag inte kan förkasta något innan jag ens har provat. Alltså skrev jag upp mig som intresserad av att bli officer och på grund av det var jag tvungen att pallra mig iväg till skolan igår trots att det var lördag.

Martha skulle också dit. Vi var båda övertygade om att vi började klockan tio. Således vaknade jag upp i god tid runt åtta men låg kvar en stund och njöt av den perfekta fotvärmen som brukar uppstå i sängen just i tid tills det är dags att lämna den. Sedan gäspade jag, sträckte på mig och hasade ut i badrummet. En stund senare hasade jag tillbaka och tänkte att jag skulle kolla var mötet skulle hållas. Jag knappade mig in på mejlen på telefonen och: VA?

Det första jag såg var att det med stora bokstäver stod: VI SES MELLAN 9-3. VAR INTE SEN.

Jag skulle garanterat vara sen för klockan var kvart i nio och där stod jag mitt på golvet i pyjamas och rufsigt hår och en efter nattsömnen fortfarande långsamt fungerande hjärna. 

Jag tänkte att de måste ha skrivit fel. För nog hade vi fått tidigare information om att det var klockan tio? Istället för att lägga på ett kol och sätta iväg mot skolan började jag rota i mejlinkorgen och fick till sist fram ett gammalt meddelande som till min oerhörda förvåning och besvikelse komfirmerade de senaste uppgifterna: VI SES MELLAN 9-3,

Jaha.

Jag slängde iväg ett sms till Martha och stressade på mig ett par jeans och en tröja. Jag hann inte duscha så håret fick jag sno upp i en galen knut och efter ett par drag med puderborsten över kinderna var jag klar att ge mig ut i det yrvakna San Francisco. 

 

 För Martha var det svårt att ta sig till skolan eftersom den annars kostnadsfria "shuttlen" för studenter inte går mellan Daly City och skolan på helgerna. Hon var istället tvungen att byta mellan Bart, buss och Muni vilket försinkade henne ännu mer. 

 

Klockan halv elva möttes vi utanför Trader Joe's (mataffär) där vi rafsade ihop lite frukost i form av bröd och creme cheese (båda visade sig senare vara förvånansvärt illasmakande). 

Sedan satte vi av till skolan.

Ungefär tio i elva snubblade vi in i rätt sal där Tyron Hatcher var i full gas med mikrofonen och höll ett motivationstal om vikten av arbetsmoral, kamratskap och samarbete.

Tyron Hatcher är en intressant person. Han är i 35-års åldern, snygg som få, välklädd (fast med aningen för mycket gelé i de gråsprängda hårtopparna) och ögon som inte bara är som stål till färgen utan också till uttrycket. 

Tyron älskar att höra sin egen röst vilket vi alla fick erfara redan under Orientation week är han höll tretimmarslånga maratontal om jordbävningar, kulturchocker och vilken fantastisk organisation IEEC är. Tyron har också den trevliga egenskapen att han gärna gör narr av andra människor. Det spelar ingen roll att man är en ny skrajsen utbytesstudent som just anlänt till det skrämmande och annorlunda Amerikat. Första dagen löper man i likhet med alla andra risken att bli offentligt förnedrad av den egna internationalla student counselorn. Tyron tycker om att skratta åt folk från andra länder som inte pratar engelska så bra (Högt i mirkofonen inför alla i aulan: "What? did you just say SHIT?" När de försöker säga "sheet"). Han tycker det är roligt att mobba andra länder av mindre framstående karaktär än hans eget väldiga världsland ("And in the cultural team you can sign up to teach other people your language. It's usually very popular. But if you're like from Sweden you should not sign up for this because who the hell wants to learn Swedish?")

Han vill också straffa folk som somnar under hans monologer så han utlyser tävlingar bland åhörarna där de ska ta förödmjukande foton på de som sover och lägga upp på Facebook. Den som tagit det roligaste fotot, helst på någon med öppen mun och en sträng av drägel hängande ur mungipan, belönas med ett pris. (Skojigt nog var det någon som under Orientation week fotade Tyron istället när han ointresserat satt och knappade på sin telefon under en halvtimme då han tvingades sitta tyst vid sidan av scenen medan några elever höll föredrag.)

Tyrons skratt kommer alltid en halv sekund för sent efter ett skämt och hans leende sprider sig från munnen upp till de kråksparkande ögonvrårna men aldrig till ögonen som förblir frostigt beräknande. Känslan är att han aktivt måste tänka ut på vad ett leende eller ett skratt vore en lämplig reaktion. 

 

Vi hamnade alltså mitt i ett av Tyrons lustfyllda tal som sövde ner mig på ett ögonblick. (Jag måste försöka skapa en teknik för att sova med öppna ögon för att slippa hamna på Facebook med hakan på bröstet). I vilket fall hann det inte gå riktigt så illa innan vi skulle dela upp oss i våra respektive team. Jag är med i det kreativa teamet. Under en halvtimme skrev vi ner på ett stort papper vilka visioner vi hade för verksamheten. Det noterades förslag om bandspelande för nybörjare, sånglektioner, fotografikurser och utomhusbiografer. Frågan är hur många som faktiskt är intresserade av att delta i allt det där. Roligt som det låter så är min erfarenhet att folk oftast inte bryr sig. Vi får väl helt enkelt se.

 

Det som hände sedan var att vi skulle rösta fram en president för IEEC. Sju ärtiga personer struttade upp och presenterade sig brölande i mikrofonen (jag satt precis vid högtalaren och det finns risk för att min hörsel blivit nedsatt på livstid på grund av folks oförstålse för att hela vitsen med mikrofoner är att man INTE ska skrika. Och har man en väldigt hög och gäll röst kan det ibland vara lämpligt att hålla micken på lite längre avstånd. Tips för framtiden folk). 

Alla var jätte snälla, jätte duktiga, jätte roliga och jätte fantastiska. De var födda till ledare och hade redan åratal av erfarenhet av att leda stora grupper. De var enagerade, motiverade och framförallt FÖRSTÅENDE för andra människor.

Efter den inledande presentationen fick människor ur publiken ställa frågor. Den här proceduren tog en hel evighet eftersom alla sju skulle besvara alla frågor och inte i särskilt korta ordalag. Det gäller ju att få så mycket tid som möjligt i strålkastarljuset så folk ska börja älska en och rösta på en. 

Alla var svinhungriga och mot slutet var det ingen som lyssnade längre så då bestämdes det att det var dags att rösta.

Efter att alla lämnat in lapparna konstaterades vilka två som kammat hem segern (det skulle vara en domestic och en international student) och alla fick äntligen gå och äta lunch. 

I matsalen en trappa ned låg högar med pizzakartonger. De hade köpt mat till ett helt infanteri. 

När pizzakartongerna vara länsade gick ungefär hälften tillbaka till rummet (övriga var kloka nog att smita därifrån) för ytterligare en timme av sprakande mikrofonvrålande (varför skulle just min grupp hamna vid högtalaren?)

När alla grupper presenterat togs ett gruppfoto ute på gården och sedan var det tack och hej. 

 

Och nu säger jag också tack och hej för jag är jätte trött. Hohojaja

 

 

Allt med kurserna har löst sig. Hurra! Mindre stress och mer kul. Istället för de tre marketingkurserna har jag nu helt otippat halkat in på tre teaterkurser: Movement, voice och acting. Jag har i och för sig väldigt begränsad erfarenhet inom det teatraliska området och mitt "artistiska uttryck" är förmodligen lika svagt som en kaffe americano bredvid en italiensk espresso jämfört med de andra deltagarnas. Men jag får en chans att förbättra mig nu. Teater är roligt och jag tror det här kommer bli spännande.

 

I fredags hade vi den första acting klassen (som jag crashade och blev upptagen i). Den första läxan för samtliga var att presentera "sitt universum." Jag valde verkligen fel plats den dagen när jag steg in i klassrummet och satte mig i cirkeln på golvet. För jag är den som först av alla ska presentera redan nu på fredag. Å andra sidan kanske det är bra för det kan tänkas att kravet på att prestera känns något högre om man har haft tio veckor på sig än om man har haft en. Men det spelar ingen roll för jag hatar att vara först. Jag vill att andra ska sätta ribban, så jag vet vad jag har att jobba mot.Och det är svårt att ens begripa vad den här uppgiften går ut på. Det verkar kunna vara vad som helst. Under femton minuter ska jag visa gruppen "mitt universum."

Jaha, och? 

Vår lärare Lauren gav några exempel:

 

En tjej i hennes teaterklass på NYC hade satt hela gruppen i en cirkel, riktat spotlightsen i mitten och satt på en bandspelare som spelade upp klipp med henne och hennes pappa från när hon var liten. Efter en kvart stängde hon av den och sa: "Min pappa dog när jag var sex år. Det här är mitt unviersum." 

 

En annan hade i förväg bett alla i gruppen ladda ner en speciell sång till sina ipods/telefoner. När de kom in i lektionssalen fann de ett gäng blommor i mitten på golvet med lappar på. Sedan skulle de lyssnande på den nedladdade låten vandra ut på campus med varsin blomma och läsa upp det som stod på lappen (t.ex. "You're enough") för någon random person. 

 

Lauren själv hade satt lappar på alla gruppmedlemmarnas stolar med "hemligheter" om sig själv, en för varje år hon hade levt. Sedan bad hon en kompis skjutsa in henne i en väska som hon medan någon låt spelade kravlade ut ur som ett nyfött och blött barn. 

Det känns kanske inte som något för mig. I ärlighetens namn har jag ingen aning om vad jag ska göra som är i klass med ovanstående exempel. Jag har fem dagar på mig att knäcka den nöten. 

 

So wish me luck.