trollresor.blogg.se

För tillfället slaggar jag på det lilla sängloftet högt upp i våra välvda takhöjder. Eftersom Shelby gärna vill ha den här sängen ledig för eventuella övernattande gäster måste jag dock skaffa en egen.  Martha var i samma situation och således gjorde vi idag (läs igår) sällskap till det blågula meckat Ikea.

Ikea ligger i Emeryville utanför Oakland och när klockan gott och väl passerat fem och skolan var slut för dagen tog vi BARTen i visslande fart genom tunnlarna över vattnet. Så fort vi lämnat San Francisco bakom oss lättade dimslöjorna och vi hamnade i ett soldränkt Oakland.  

Ikea = hemkänsla.

Den fyrkantiga lådan i blå och gul plåt tornade upp sig framför oss och det enda som förtog Svenskheten var palmerna som vajade lojt i kvällsvinden. Vi steg in genom de automatiska skjutdörrarna till denna massproducerande möbeljätte där doften av korv och nya textiler låg tjock som duntäcken i luften.

Jag sprang omkring och läste högt på möbellapparna för att visa att jag minsann, till skillnad från varuhusets anställda, faktiskt kunde uttala alla namn på möblerna. Bara en sådan sak borde kvalificera mig till ett högbetalt hedersuppdrag som svensk Ikeatolk. Jag kunde stå med en karta och visa var alla de svenska orter som namngett möblerna ligger. För den som är extra intresserad kunde jag dela ut ”Fun facts” om den svenska landsbyggden.

Eftersom tiden var knapp hann vi inte strosa runt på det vanliga sporadiska sätt som hör Ikeabesök till.  Ni vet då man tittar in i de uppbyggda köken och provsitter en stol här och en soffa där medan man låtsas att det är ens eget smakfullt inredda hem.

Istället jäktade vi fram genom gångarna och ryckte åt oss de oumbärliga förnödenheter som Ikea tillhandahåller (doftljus, galgar, örngott och en röd-och-vit kökshandduk som vi brukade ha på caféet och som jag därför känner mig hemma med).

Till sist kom vi fram till sängavdelningen. En sak som är konstigt i USA är att alla här sover på prinsessan-på-ärten sängar. De har en platt sängbotten och en bäddmadrass och som en 500-grams hamburgare mellan dessa två ligger en enormt tjock och studsig spiralmadrass.  

Vi provade några sängar men det var inte som om det slutgiltiga beslutet på något sätt berodde på graden av komfort utan valet föll på den säng som märkts med den lägsta prislappen. Jag tyckte ändå det var värt att lägga ett par extra hundralappar på en något fastare madrass eftersom mjuka sängar med för mycket svikt ger mig känslan av att studsa ur dem så fort jag vänder mig.

Personalen här var otrevligare än i någon annan amerikansk butik jag hittills handlat i. Jag undrar om det är den svenska mentaliteten som genomsyrar hela kedjan och hjärntvättar alla hurtiga amerikanare till att bli lika buttert tysta som svenskarna. Fast nej, Svenskar (generellt sett) är hundra gånger trevligare än det här servicehatande gänget.

Eftersom en blågulrandig kille hängde vid informationsdisken tänkte jag att han var rätt person att fråga vilken av de tre olika prislapparna på sängen som gällde. Han gav mig en så ointresserad blick i gengäld att jag undrade om jag av misstag frågat vilken grå nyans på madrasserna han tyckte var snyggast.

   “The lower tag shows the price of the bed, the upper the price of the mattress.” var det han till sist lyckades pressa fram mellan de slappt hängande läpparna. Eftersom det växte hela klasar med lappar på både sängen och madrassen frågade Martha om han inte kunde följa med och visa vad han menade. Bara det att hon faktiskt måste be om det var ett under i det här landet där affärsbiträdena vanligtvis dansar fram i glädjeyra med headsetena käckt på svaj medan de entusiastiskt tjattrande visar alla priser i hela butiken innan man ens hunnit ställa frågan.  

Vi satte oss på en säng och knappade på miniräknarna och räknade på priser i svenska och norska kronor och konverterade fram och tillbaka. Jodå, priset var mycket överkomligt. Fast sedan kom vi på att skatten nog inte var inkluderad. Jag återvände till Mister I-don’t-care-so-don’t-ask-me som bekräftade att skatten inte var inkluderad utan adderades som ytterligare nio procent på priset (VARFÖR kan de inte skriva ut direkt vad hela kostnaden är, jag begriper inte det.) Dessutom var vi på grund av vår ovana att frakta sängar på tunnelbanan tvungna att beställa hemleverans.

Till sist hade jag ändå kommit fram till att priset med alla tillägg och skatter var acceptabelt så då återstod bara att sprinta sista sträckan genom lokalerna och rafsa ihop kuddar, täcken och påslakan på vägen ner till tag-själv-lagret. Någonstans stannade vi till och åt middag också. Och vad är väl mer självklart för en svensk på Ikea än en redig tallrik köttbullar med mos och lingon?

Runt kvart i nio ropade de I högtalarna att Ikea skulle stänga och alla sista-minuten-handlande kunder ombads ta sig mot kassorna. Vi spurtade mellan hyllorna på lagret och plockade ner de saker vi skulle ha. Med våra överlastade vagnar tågade vi därefter till kassan och betalade.

När vi skulle beställa hemleverens rådde de oss istället att ta en taxi med sängarna. Det skulle bli billigare och Ikea kunde änd inte köra hem sängarna förrän tidigast på fredag. 

En hjälpsam tjej (men på ett lika slappt och halvintresserat sätt) ringde två taxi-vanar åt oss som vi väntade på ute i dem svarta kvällen. Efter en kvart dök en ensam chaufför upp i en liten platt Volksvwagen.

   ”You ain’t gonna fit that in here.” sa han när han fick syn på oss gömda bakom bergen av sängar och madrasser.

   ”Nej, vi vet”, sa vi, ”det var därför vi beställde varsin van.”

   ”Okay, lbut they sent me." ”

Taxichauffören ringde efer en större bil som dök upp ytterligare en stund senare. Den nye chauffören trodde att han kunde få in båda sängarna i bakutrymmet och efter en del baxande och rumsterande kunde vi konstatera att han hade rätt. Priset var högre än vad tjejen på Ikea hade sagt men det var ändå billigare än en hemleverans och dessutom fick vi ju oss själva hemlevererade på köpet så det var en win-win situation.

Jag, en självständig människa som prompt ska klara mig själv i alla lägen, viftade bort all hjälp som Martha erbjöd mig efter att taxichauffören släppt av mig på Market street: Äsch, det där kan jag på egen hand, jag tar hissen upp.

Så Martha och taxichaffisen brassade vidare och där stod jag i foajén med en säng, en madrass och en sprängfylld Ikeapåse.

No problem dude.

Förutom att hissen inte funkade.

Hissen i det här huset är lurig på det sättet att man måste sätta nyckeln i ett av fem nyckelhål och vrida samtidigt som man trycker på knappen till den våning man önskar beträda. Jag gjorde detta helt i enlighet med vad Shelby visat mig förut. Däremot uteblev den förväntade uppåtgående effekten. Efter ett antal misslyckade försök kom jag inte på annan råd än att försöka ta mig upp med picket och packet i trapporna.  Alltså satte jag fart på benen och sprang upp och ned fyra våningar med madrassen och kassen. Sedan återstod bara den simpla uppgiften att frakta upp sängen.

   ”Den är ju i alla fall inte särskilt tung”, tänkte jag och tryckte upp den för första trappan. Nejdå, tung är den inte, däremot är den lång och rektangulär och passar illa i våra smala trappor med tvära hörn. Efter en svettig närkamp med den glidande plastinslagna sängen hade jag fått upp den på andra avsatsen (en halv våning) och gav upp. Att få ner sängen var dock inte lika ”lätt” som att få upp den. Den satt fast och gick varken fram eller tillbaka. Där stod jag alltså, klockan elva på kvällen, med en säng fastkilad i trappuppgången och en innerlig önskan om att mina grannar inte skulle få för sig att springa nattmaraton i trappan.

Efter en stund hade jag lyckats trycka till eländet så det åkte ner igen. En kille kom förbi men han bodde visst i huset bredvid och skulle bara tvätta i vår källare. Hans nycklar passade inte i hissen så han ryckte på axlarna och gick därifrån.

Jag ställde mig i hissen och försökte mixtra med nycklar och nyckelhål och hissknappar och till min stora glädje satte hissen till sist fart i uppåtgående riktning. Svisch, svisch lät det när den fortsatte förbi fyran. Det var inte alls jag som fått igång den utan någon som tryckt upp den på femte våningen. Denne någon visade sig vara en trevlig snubbe som också skulle tvätta. Han var mycket medkännande när jag förklarat situationen:

   ”But oh, why doesn’t your key work? I’m really high right now but we’ve got to work this out for you.”

Kanske på grund av min grannes pårökta tillstånd blev det inte så mycket mer gjort än lite tafatt tafflande med nycklarna innan han gav upp och körde ner oss till källaren där han irrade iväg till tvättstugan med ett ”sorry” över axeln. Tio minuter senare när jag åkt upp och ner ytterligare några gånger mellan källarplanet och entréplanet kom han tillbaka och jag kunde fråga om han inte kunde använda sina nycklar och hjälpa mig upp på fyran.

   ”Eh yeah, smart idea. I sure can do that.#

Eh, yeah, thanks dude. 

Slutligen fick jag alltså upp den där förbaskade sängbottnen och lyckades hasa in med den i lägenheten innan jag stupade i säng. Jag får väl ta och montera den imorgon. Nu måste jag för tusan sova. Klockan är nästan två på natten och jag ska upp om fem timmar.

End of story. 

 

Vi kom med tomma kassar 

 

 

Titta, Klippan är lika poppis överallt!

 

 

a

 

Mhm, välkommen till min enkla boning, här finns stolar av alla former och färger vad som än faller herrskapet i smaken.

 

 

 

Fina sängar

 

 

 

 

Zzzz....

 

 

Det enda rätta

 

 

Jag och mina norska vänner Martha och Hanne fick tipset av en pratsam grad-student på campus att gå och kolla med Parkmerced om de inte hade några lediga bostäder. Parkmerced (utalas PArk-mörsej) ligger precis intill campus och materialiserar den amerikanska familjedrömmen. Det är ett enormt område med idylliska townhouses omgärdade av gröna, välklippta gräsmattor och blomsterrabatter.

Vi går alltså till deras kontor efter skolan. Vi är tre studentjäntor som kliver in genom dörrarna till en reception som domineras av en polerad receptionsdisk och en sprakande eld i en genomskinlig glaspelare som delar rummet i två. Smakfullt utspridda över det blanka granitgolvet står grupper av soffor och fåtöljer på lagom avstånd från varandra för bekväm avskildhet. En kostymklädd man med vattenkammad sidbena hälsar oss välkomna och visar ner oss i en av dem medan han går och hämtar någon som kan hjälpa oss.

En kort stund senare kommer Christina Ruiz. Christina Ruiz är, förutom sina ganska illasittande kostymbyxor, ett under av korrekthet.

Leendet går precis så långt, men inte en millimeter längre än att det blottar en rad kritvita jämna tänder. Det mörka håret är uppsatt i en välformad knut ur vilken inga lösa slingor undsluppit.

Hon sträcker fram sin armbandsrasslande hand med leopardmönstermålade naglar (hur målar man leopardmönster på naglarna?) och hälsar:

   ”Hi and welcome to Parkmerced, how can I help you ladies?”

Vi förklarar att vi skulle vilja hitta en tresovrumslägenhet att dela för ett överkomligt pris.

   ”Okay, let me go check and see what we’ve got.” säger Christina och försvinner iväg genom ett par frostglasade svängdörrar.

Bara en stund senare kommer hon tillbaka och säger att de faktiskt råkar ha ett par alternativ tillgängliga. Vill vi att hon ska visa oss hur de ser ut?

Visst, tänker vi med hoppet stigande inom oss.

Christina visar ut oss i solskenet och låser upp en liten bil som hon, efter att vi tagit plats, snabbt manövrar fram genom bostadsområdet alltmedan hon kallpratandes ställer frågor men ointresserat lyssnar på svaren. Christina representerar allt som faller inom ramarna för korrekt artighet och amerikansk försäljningsteknik. Hon ställer frågor men lyssnar ointresserat på svaren, hon skrattar men utan glädje och hela tiden är hon fruktansvärt professionell och saklig.

Vi får titta på två lägenheter i det så kallade ”the Tower.” Jag hade tänkt mig något halvsunkigt med beiga, fläckiga heltäckningsmattor och ett ofräscht kök. Mina föreställningar är helt fel: Allt glänser och glimmar, i lobbyn längst ner finns ett privatgym för de boende och hissen glider tyst upp till rätt våningsplan. Lägenheten är enorm. Enorm och tom. Vi är tre utbytesstudenter utan möbler och utan särskilt mycket pengar att köpa några för. Vad ska vi fylla upp så många ekande rum med?

Dessutom är hyran alldeles för hög.

Vi säger att det nog inte är aktuellt och Christina kommer med förslaget att vi ska titta på ett two-bedroom-townhouse också bara så vi får se hur det ser ut.

Alltså glider vi vidare till ett område med rödspacklade radhusliknande byggnader.

I det här området tänker jag mig att välbetalda mammor och pappor huserar med sina tre telningar som de om dagarna lämnar av på montissoridagiset ett stenkast bort.

   ”This is a two bedroom townhouse but it’ll give you the feeling of what a three bedroom townhouse looks like although that obviously is a lot bigger, I mean a lot¸ this is really small in comparison.” säger Christina och låser upp dörren som visar sig leda till vidder av utrymme.

Det här är riktigt fint. Köket skiljs från vardagsrummet av en mellanvägg med dörröppningar på båda sidor. Golven är i trä och en vriden trappa leder till två stora sovrum på övervåningen intill ett kaklat badrum.

Hyran är dessutom mer överkomlig än lägenheterna.

Christina kör oss tillbaka till kontoret och frågar om det är något vi är intresserade av. De här husen är populära och går åt fort så om vi vill ha något måste vi bestämma oss idag. Hyran stiger dessutom för varje dag som går. Idag ligger den på 3378 dollar/månad men redan om ett par dagar kan den ligga på 3900 istället ler hon.

Hon lämnar oss i soffgruppen och går in på sitt kontor så vi kan överlägga. Där sitter vi och räknar dollar och konverterar till svenska och norska kronor och vrider och vänder och kommer fram till att vi nog inte har råd. Även om det är jätte fint och vi gärna vill bo tillsammans är det inte värt de pengar det skulle kosta.

Fast om vi fick tag på en fjärde roomie? Två personer i varje sovrum skulle ta ner hyran till betydligt rimligare nivåer (fortfarande orimliga nivåer var än annars du befinner dig i världen, men nu är vi i San Francisco och här har begreppen en annan betydelse).

Christina spricker upp i ännu ett falskt förtjusande leende när vi en stund senare säger att vi nog kan tänka oss att hyra huset förutsatt att vi hittar en fjärde person som vill bo med oss.

   ”But great. You have to fill out this application and it’ll cost you a 40 non-refundable dollars each.”

Vi bestämmer oss för att göra det.

   ”In order for me to be able to hold the apartment for you so that the rent won’t increase you also have to pay a deposit of $500 and sign the leases.”

Det här tycker inte jag känns bra. Jag vill inte skriva på något jag inte hunnit tänka över men Christina säger att det är nödvändigt. Om vi skulle ändra oss har vi ändå 48 timmar på oss inom vilka de femhundra dollarna kommer återbetalas.

Till sist går vi med på det. Parkmerced är ett välkänt område i San Francisco och jag kan inte tänka mig att de sysslar med något fuffens. Christina kommer alltså tillbaka med ett elektroniskt kontrakt på sin ipad.

   ”Just sign all of the fields by clicking on them and writing your signature on the screen.” förklarar hon och ger oss ipaden.

Jag säger att jag nog vill läsa igenom kontraket först.

   ”Sure.” säger hon, ”it’s 28 pages.” och så försvinner hon igen.

Jag orkar såklart inte läsa ett kontrakt på 28 sidor men jag kollar igenom alla punkter och läser mer noggrant de som är av intresse. Inget verkar egentligen särskilt konstigt förutom att Christina glömt säga att extra kostnader tillkommer för vatten, sopor, el, gas, internet och hemförsäkring.

När hon kommer tillbaka igen en stund senare frågar jag om det och hon säger att jo, så är det ju.

   ”Jaha, kan du ge oss några siffor på vad det kostar?” frågar jag.

   ”Nja, det beror på förbrukningen, så det är svårt att säga.”

   ”Jamen du måste väl kunna ge oss några medelvärden på vad hushållen brukar betala.”

Christina ler igen och försvinner iväg för att ta reda på det.

En stund senare kommer hon tillbaka och meddelar att det inte är särskilt höga avgifter för något av grejerna så det påverkar inte hyran så mycket. Jag dubbelkollar detta på kvällen när jag kommer hem, med de bolag som levererar de olika sakerna och det visar sig stämma.

Tyvärr hittade vi ingen fjärde roomie. Vi träffade en som hette Shaun och som var jätte intresserad. Shaun hade ofokuserade ögon, ett slappt leende och jobbade som säkerhetsvakt. Han kändes inte som säkerhetsvaktstypen. Han kom cruisande i en bil med hiphop på högsta volym och sin polare med flottigt backslick och skäggruta under underläppen.

Vi sa att vi skulle höra av oss.

Sedan trodde vi att han hade snott Hannes telefon. Det hade han inte men bara det faktum att vi ens misstänkte honom gjorde att han kanske inte kändes som den idealiske roomien.

För övrigt var intresset svalt. Vi träffade en dryg gaykille med långa gula naglar som erbjöd sig att hyra vardagsrummet för en lägre hyra.

En tysk tjej anmälde också sitt intresse men tyckte sedan att hyran var för hög.

Så det var det.

Till sist rann tiden och ut och det var bara att inse att vi inte skulle få vårt fina lilla radhus i Parkmerced.

Förhoppningsvis säger jag tack och hej till mitt kära City Center hostel och drar till ett mer permanent boende den här helgen. Var det blir står ännu skrivet i stjärnorna. Eller snarare någonstans i min förvirrade hjärna som då den presenteras för två alternativ inte kan bestämma sig för vilket som är det bästa. Det finns för- och nackdelar med allt så att säga och ibland är det väldigt svårt att räkna ut vilka som väger tyngst. Det är som att titta i ett nyckelhål och se två parallella liv, två parallella framtider, men det är bara en utav dem som kan bli verklighet. Då min synska förmåga inte sträcker sig längre än till att ibland kunna förutspå… ja, jag kommer inte på något alls som min synska förmåga kan förutspå och därför kan vi sluta oss till att jag inte har någon synsk förmåga.

Poängen är alltså att jag omöjligen kan VETA vilken framtid som det ena eller andra innebär. Min rädsla är alltid att det inte ska bli bra och att det slutar med att jag önskar att jag hade valt annorlunda. Men det är sådant livet är. En av våra eviga förutsättningar är att inte veta. Simple as that.

Om det inte går att ansöka om delat boende förstås? Varannan-veckasystem liksom? Det vore den ultimata kompromissen. 

Så låt mig redogöra för de alternativ som står mig till buds:

1.

En delad studio (en rymlig etta, förvånansvärt stor) med en amerikansk tjej från Hawaii, också SFSU-student, som verkar jätte trevlig.

Nackdelarna är att jag inte har något eget rum, att dusch och badrum ligger i korridoren utanför och delas med husets övriga invånare samt att det ligger långt ifrån grönområden. Jag behöver natur omkring mig. Jag kan inte andas när jag bara känner betong under fötterna. Det är okej att bo så om det åtminstone finns en grön park inom gångavstånd. Men det gör det inte.

Å andra sidan ligger det verkligen DOWNTOWN = lätt att ta sig hem från varsomhelst och riktigt nära till affärer och annat. Dessutom är hyran förvånansvärt överkomlig för att vara i San Francisco.

2.

Ett eget rum i en lägenhet i Sunset som delas med tre amerikanare i min ålder. Jag har träffat killarna, de är brorsor och verkar chill så att säga, jag tror vi skulle funka bra ihop. Sedan bor där en tjej också och henne har jag inte träffat. Men hon heter Tiffany. Säger inte det allt? Om man döper sitt barn till Tiffany kan hon bara växa upp till att bli en sorts person och jag undrar om det är en sort jag skulle komma överens med. Alla världens Tiffany’s svassar runt i tajta pennkjolar, höga klackar och kråsiga blusar. De är perfekt sminkade och bär tunga parfymer som dröjer sig kvar i rummet efter att de har lämnat det. Naglarna är långa och felfritt manikyrerade och i öronen har de stora pärlor. De jobbar på juristfirma eller som ekonomichefer på något finansbolag.

Nu kanske jag går till överdrift i mina fördomar men bortsett från utsikterna att dela lägenhet med en som heter Tiffany är det som gör att jag tvekar att rummet ligger en bit bort. Det ligger i Sunset och i Sunset är det alltid dimma. Solen skiner alltså inte där oavsett hur vackert vädret är i övriga San Francisco. Sunset är det enda ställe där du faktiskt aldrig kommer få se just the sunset (solnedgången alltså) (i princip).

Men det ligger intill havet. Det brusar, det blåser friskt. Det är frihet, det är grönt och det är nära till skolan.

Ja, så nu vet ni vad jag har att tampas med. Hyran skiljer sig också med närapå 300 dollar i månaden så det vore naturligtvis mycket mer ekonomiskt att bosätta mig i studion på Market Street.

Ikväll vet jag. Återkommer när beslutet är taget. 

Det alternativ som också tycktes möjligt så sent som i förrgår är också det jag egentligen hade föredragit framför båda de andra. Det är dock en annan lång historia som jag inte hinner färdigställa just nu. Den som orkar gå upp mitt i natten/gryningen får läsa den då. Annars får ni vänta till imorgon.

Ciao så länge!  

I förrgår låg i min inbox det första svaret på tre hela veckors envetna mejlande till möjliga hyresvärdar. Jag är välkommen till Anna Lisa för att titta på ett ”plush room with ocean view” klockan elva dagen efter.

Vem Anna Lisa är har jag föga koll på. Somliga ger oerhört detaljerade och mångfasetterade beskrivningar av sig själva i annonserna medan andra nöjer sig med ett namn och ett telefonnummer. Anna Lisa tillhör den senare kategorin men från vår korta mejlväxling drar jag slutsatsen att hon är en dam i medelåldern som äger ett hus med ett extra rum.

Alltså startar jag min resa mot Richmond i god tid följande morgon. Huset ligger nästan nere vid stranden på 42nd Street precis intill Golden gate parken och på inrådan av killen i vandrarhemmets reception tar jag bussen som snart skramlar iväg längs med Geary Street. Jag tycker att jag tagit till rikligt med tid men varefter bussen rycker framåt med tvärstopp i varenda korsning och vid varenda busshållplats börjar jag inse att det ändå inte är tillräckligt. San Francisco är i likhet med många andra amerikanska städer uppbyggt i ett rutmönster med gator som skär varandra i rätvinkliga koordinatsystem. Gatkorsningarna är många och tätt förekommande och har trafikljus i båda riktningar som i uträknad ordning omväxlande slår om till grönt och rött. Oavsett om du tar dig fram till fots eller till bil så kommer du alltså tvingas stanna ungefär var tionde meter.

Till sist finner jag mig ändå i ett städat bostadsområde intill Golden Gate parkens östra sida.

När jag hittat fram till rätt adress och gått upp för den branta trappan i San Francisco-style öppnas dörren av en ung tjej som hälsar med ett slappt handslag. Är detta Anna Lisa tänker jag? Nej, det är bara Anna Lisas assistent. Anna Lisa själv uppenbarar sig några ögonblick senare i dörröppningen till köket. Hon är iklädd stora shorts, badtofflor och en lila tröja. Håret är uppsatt i en prydlig hästsvans och i ena örat dinglar en stor silverring.

   ”Hello there and welcome!” säger hon med brummande basröst och det är så långt ifrån vad jag förväntat mig att jag hoppar baklänges och slår huvudet i trappan.  Efter några sekunders förvirring har jag lyckats kläcka fram en hälsning och talat om både vad jag heter och var jag kommer ifrån.

Skrattande och gestikulerande tar Anna Lisa med mig på en rundtur genom huset. Hon är pratsam, öppen och överväldigande. Inte alls som jag med andra ord. Jag som bakom den leende munnen försöker bearbeta alla intryck som kastas på mig. Det nervösa fladdret i magen hämmar mig till en begränsad vokabulär bestående av små korkade utrop som: ”Oh." "So beautiful" och "Very nice”.

För det är ett fint hus. Anna Lisa har jobbat som inredningsdesigner i hela livet och allt är rent och snyggt och väluttänkt. Stolt guidar hon runt mig bland växter, statyetter och rökelsebord. Kanske inte den inredning jag skulle ha valt till mitt eget hem men det passar här. Rummet jag skulle hyra har en stor prinsessan-på-ärten-säng, rymliga garderober och utsikt mot havet.

Några andra rumsaspiranter är också där. En av dem är en holländsk tjej som i likhet med mig ska plugga på SFSU. Vi kommer till tals en stund senare och det känns genast mycket bättre när jag inte längre är ensam. Anna Lisa avslutar besöket genom att ta ner oss båda till nedervåningen på gatuplan för att visa husets sista skrymslen.

På nedvägen berättar hon om den ekonomiska krisen som slog hårt mot henne och närapå kostade henne huset. Lyckligtvis har hon gröna fingrar och kom på en liten syssla som försörjde henne genom de värsta åren: I källaren startade Anna Lisa en försklassig haschodling.  

Hon blev snabbt känd för att ha det finaste rökat i hela området och affärerna gick strålande. I ett av källarrummen hade hon åttio plantor och i det andra ungefär hundra. Men det är avvecklat nu även om hon gärna själv tar sig en spliff då och då.

Jag nickar och ler och sneglar mot dörren.

Till sist är vi klara och åter ute i solskenet på garageuppfarten. Anna Lisa kindpussas och säger att vi båda är ”perfect fit” för rummet. Hon kommer höra av sig till kvällen med besked för hon har ytterligare några rumssökare som kommer för att titta senare. 

Jag tackar och går därifrån med lättnad i stegen. 

Mina minnen från förra gången jag besökte San Francisco är att det är en soldränkt och färgstark stad genomsyrad av uppfriskande och stundtals påträngande havsvindar. Under de vårmånader jag spenderade här för två år sedan såg jag inte skymten av varken gråa moln eller den omtalade dimman så även jag lät mig luras av villfarelsen att hela Kalifornien är en varm plats omgärdad av turkosa hav och palmbeklädda stränder. Nu har jag emellertid blivit varse att det är en långtifrån enhetlig beskrivning. Idag är snålblåsten nämligen sådan att jag börjar tycka att det hade varit fullt skäligt att betala 800 kronor för en extra väska till min röda fluffiga dunjacka med luva och vindtätt ytterhölje. Luften här är kallare än i Sverige men vädret växlar snabbt. På bara några ögonblick kan molnen skingras och ersättas av idel värmande solsken och då vi faktiskt befinner oss på förhållandevis sydliga breddgrader gäller det att se upp så man inte blir bränd. Det här rådet ska ni ta från en som oaktat sina egna föresatser helt glömt bort att solen är starkare här än i det nordliga Sverige. För trots att jag jobbat på brännan under de få solglimtar jag stulit mellan jobbdagarna under sommaren har jag efter en långpromenad i SF numera konturerna av mitt linne föralltid fastetsade på överkroppen. Om man till skillnad från mig inte tycker att det är strålande vackert bör man med andra ord använda en tröja eller åtminstone rikligt med solkräm.  

Trots brännande sol ska alltså den som åker till San Francisco på sommarsemester med avsikten att glassa på playan i trettiogradig värme dag ut och dag in förbereda sig på bitter besvikelse. San Francisco är inte en varm stad. Man åker inte hit för att man vill njuta av vädret. Ett dopp i det blå kan man kanske våga sig på men det är inte någon vidare behaglig upplevelse och simmar man för långt ut löper man risk att sluta sina dagar som hajföda. (Jag har inte tagit den risken men jag återkommer om jag skulle ha få för mig att göra det).

Nej, till San Francisco åker man inte för vädret. Hit åker man för att uppleva något orörbart, vibrerande och färgsprakande. Ett virrvarr av influenser, kulturer och mänskliga öden. Jag skulle likna det vid en mångkulturell tavla vars otaliga skiftningar och nyanser knappast kan upptäckas ens under det snäva år jag kommer spendera här. Men jag lovar att återkomma med mina fortsatta försök. Så keep posted! 

Ciao.